Errata

Och nu över till detta:
Under några dagar har jag deltagit i någon slags debatt kring Stieg Larssons litterära kvalitéer på apolloprojektet.com - Malte Perssons blogg. Där är alla rörande överens om att Stieg Larsson inte är något att hänga i julgranen, och det ena tillmälet elakare än det andra har kastats på honom. (Från mig med, fast han är död. Efter några timmars tillmäleskastande, blev några av deltagarna galna och kastade sig över varandra istället, fast det hör inte hit..)

Här har vi ett sällskap unga litterära män, jag antar att de huvudsakligen kommer från universitetsvärlden, med sakkunskap som ett välfyllt referensbibliotek. Under två dagar har jag väjt för dåliga studentikosa antikvitsar och dogmer kring vad som är god litteratur. Alla har läst allt. Proust kan de som sin egen dagbok – jag kan inte ens namedroppa en enda av de författare som nämns på sidan, jag vet inte hur de stavas. Inläggen postas av bloggare som ”Exegel”, ”F” och ”xamydia ”, de är långa, välformulerade och litterärt fulländade i all sin meningsbyggnadskonst, de skämtar och kallar argumentationen för "OEI-ig" och jag har svettats vid tangentbordet för att hänga med.

Så, i går kväll, frös jag till is. Det var som på skräckbio när jag insåg att jag satt och argumenterade med döda. Jag läste inlägg efter inlägg - där fanns inte en droppe varmt blod. Inte en aktiv könshormon. Inte en droppe salt. Här menade man bara det man sa med hjärnan. Hjärtat var bortkopplat. Det var som att de bara kunde behandla känslor om de fick ta i dem med sinnrikt konstruerade japanska kirurginstrument.

Det var som Marcus Birro, fast precis tvärtom.

Var finns de som ligger mitt emellan?