söndagen den 10 juni

Peter Wolodarski försökte sig på att porträttera Povel Ramel på DN:s ledarsida morse. Man önskar att han hade låtit bli.
Ohoj vad oskickligt han väjde runt det faktum att Povel var sosse.

I dag tog det halva dan innan vi kom ur lakanen. Den hr helgen har varit som ett jullov. Vi har vänt på dygnet fullständigt. När vi vaknar står solen som en dockusåpa in över köksbordet. Det tar halva förmiddagen innan man har vant sig vid ljuset och får fram frukosten. Sen tar det halva eftermiddagen att få i sig den. Det är mitt värsta: När klockan blir över 2 och man fortfarande sitter i kallingar i koma över DN. Det kan ta en vecka innan man är glad igen efter en sån start på en söndag. Och barnen bara tittar på Nikelodeon. Jisses sicken skit!!

Alexander har 40+ så vi hade förvisso anledning att stanna inne i dag. Klockan halv 4 vacklade vi ut i varje fall och gick ner och fikade på Dianelund.
Känns det till?
Dianelund är koloniområdet som ligger här i skogen ovanför Årstaviken och ser ut som rena rama Nangijala -
(oh shit, när jag skriver det här – i ett worddokument – reagerar inte rättstavningsprogrammet, Nangijala finns i ordboken, worddokument däremot gör det INTE, det är tre Lindgren de gnidna kulturimperialisterna, jag visste det)
– rejäla egnahemsliknande stugor som kantar en grusväg bak röda staket, och lotter på säkert 2000 kvadrat. Hög medelålder, typ 90 – 100 så där. Vi ställde oss i kö. 70 – 100 tusen kostar insatsen för en stuga.
Jag ska lura med farsan.

I varje fall, vi fikade och smällde i oss hembakt som väl var så där, med utsikt över södermalm, innan vi snubblade vidare. Nere vid Åstaviken hittade vi en strand som kanske var 7 meter. Stella och Mårten badade i svallvågorna efter delfinbåtarna. Alexander kämpade med febern. Och jag satt där i skuggan och tittade ut över vattnet och kände mig låg som en tistel.

Inte en kemikalie har hamnat rätt i mig i dag.

Jag satt väl mest där och oroade mig för pengar och tänkte mörka tankar kring ur snåla vi måste vara under semestern. Mimmi var gullig och försökte stötta. Men en söndag som denna, biter inte tröst. Jag tror i och för sig att jag ska vara glad att hon inte lämnade mig där och då; En parodi på en man i lägre medelåldern. Begynnande putmage, dåliga tänder, ständigt ångest över det jordiska och förlägen ägare till en ful men praktisk bil.
Tacka vet jag hippies. De brydde sig i varje fall inte.

Ja ja, så vi masade väl oss hemåt, åt, bråkade med barnen och tvingade i Alexander flytande alvedon. Dagen har fortfarande inte tagit slut än. Jag borde jobba. Tjäna mer pengar.
Kan ingen be den här trötta gubben att dra åt pipan nu.