fredag 1 juni 2007

Sonja Åkesson

Jag sov till halv elva i morse. Klockan två i natt anlände vi till Vamlingbo efter en rätt så jobbig resa. Gotlandsbåten är alltid en prövning tycker jag. Dålig luft. Mycket dålig mat (det brukar ta ungefär fyra dygn att hämta sig efter en dagens serverad av Destination Gotland - ett gott råd: ta med eget). Dåligt med föreströelser. SF 1500, som vi åkte med, är som en 300 gånger förstorad Mitsubischi Spacewagon med plats för 1500 passagerare och ungefär lika många bilar.

Sjunde däck domineras av ett gigantiskt restaurangtorg där den sämsta av mat serveras till urhungriga resenärer. I fören ligger det lite sobrare "förliga däcket" där amerikanska familjefilmer med Jennifer Lopez i huvudrollen avlöser varandra på bredbildsskärmar (döm om vår absoluta förvåning i Påskas, då de visade "de andras liv", som både har nakenscener och något att säga). I aktern ligger den lite folkligare bistroloungen. Här sitter man ungefär som på förliga däcket i obekväma polyseterfåtöljler, men istället för filmvisning bjuds man ölförsäljning från en gigantisk grillbar som står och osar i mitten.

Av 1500 passagerare brukar ungefär en tredjedel vara förskolebarn. För dessa har man ifrån Destination Gotlands sida ordningställt två utrymen på sammanlagt 15 kvadrat på vardera sidan om receptionen. På höger sida är bion (här visades babar - men mest var det DVD-menyn som stod och loopade) på vänster sida lekrummet (det är här barnen får sina virusinfektioner).

I går dominerades restaurangtorget av gamla gubbar som satt och spelade poker och hinkade bira och en större grupp killar i 14-års åldern som Mårten underhöll under hela överresan.

På vägen mellan Visby och Vamlingbo var det dimma och bilkö. Vi satt där någonstans i mitten av baklyktornas pärlband och lyssnade på nattjakten som vi brukar när vi kommer med sena båten. Någonstans i höjd med Eksta slutade jag lyssna och började drömma om Tårtan. Jag var farligt nära att somna där några gånger - men jag tror att jag tänkte ett par stora tankar i varje fall. Tårtan är det största som har gjorts för barn, tänkte jag (den tanken är kanske större än den är sann). Jag kom att tänka på alla fantastiska Cameoinsatser vi bjöds på utan att fatta det. Den största av dem alla måste vara Sonja Åkesson som i första avsnittet skänker bort hela sitt bageri till de tre nyss ilandstigna bröderna, Janos, Frasse och Hilding.

För visst var det hon som spelade Ellen?

Carl-Johan DeGeer i gorilladräkt måste också nämnas. Liksom textilkonstnären och sedemera rektorn för konstfack, Inez Svensson, som dyker upp både som fisförnäm dam vid flera tillfällen, och som stöddig djurskötare, när gorillan har rymt från en cirkus.
Men Sonja Åkessons instats - om det nu var hon - är ändå den största. I TV-historien.


Det börjar närma sig sommar nu. I dag är det den första sommardagen. Stella har verkligen räknat ner. Hon fyller sex år den 25:e. Hon är precis som jag - för henne är sommaren meningen med livet på något sätt. Själv brukar jag börja oroa mig redan i Februari och läser Wolfgang Rhöders prognoser intensivt. Och alla andra prognoser. Det ska bli uppemot 23+ i slutet början av nästa vecka.
Salve!

5 kommentarer:

Kai Stavre sa...

Låter skönt med Gotland. Bra att du, trots semestern, inte sviker oss bloggläsare.

Damen, Ellen, som skänkte bort bageriet "Ellens Bageri" spelades, som du gissar, helt visst av Sonja Åkesson. (Bageriet hade tydligen samma namn i verkligheten).

Lite mer info finns på:

http://helgo.net/e/loof/tartan.html

Anonym sa...

Kai! Jag läste dina inlägg i Birrodebatten. Bra!/Anders

Kai Stavre sa...

Tack för det. På Maltesidan också ? Forumdeltagarna, inklusive värdarna, verkar hittills vilja undvika en del av frågorna...

Anonym sa...

De är inga skönandar precis. Det tycks vara en hel del prestige som ingen riktigt vill kännas vid, inbakat i det här./Anders

Anonym sa...

Jag sitter här och skrockar instämmande åt din beskrivning av gotlandsbåten, framför allt beträffande maten och bistrotorget. Huga! Annars måste jag säga att det går som en dans nuförtiden jämfört med femtimmarsresan förr. Där kan man snacka tristess. Som barn kunde man döda några timmar i bollhavet, men som vuxen var det tuffare. Hoppas ni hade det trevligt på ön!