torsdag 16 augusti 2007

Jag blev på gott humör när jag plockade upp DN-kultur i morse och såg den fina modebilden från nya långfilmen ”this is Enlgand”. Ingen annan subkultur har i mitt tycke varit lika välklädd som den engelska skinskulturen i början av åttitalet. Inte en detalj var fel: Ben Shearmanskjortorna, de smala ljusblå jeansen snyggt brutna mot ett par oxblodsröda Doc Martens. Tjejerna med sina skruvade 60-tals hybrider till frisyrer och killarna i sina tätt kortklippta gruvarbetarfrisyrer. Ljus, ljus jeansjacka eller svart kraglös flygarjacka eller vindtygsjacka i mörkt blått, nästan svart, med klanmönstrat foder. Och så röda hängslen. Sweet!

1986, när jag var sjutton år och redan 2 meter lång fick jag en klippning av vår homosexuelle granne Sven. Förmodligen gav han mig en Jimmy Sommervillefrisyr, men med mitt råttfärgade hår och grova huvudform blev resultatet allt annat än bögigt.
Tack så mycket, sa jag till Sven och gick hem igen och kände mig lite tveksam. Mina öron syntes för första gången. Jag såg längre ut än vad jag var van. Man såg hårbotten och jag skulle bli tvungen att börja använda mjällschampo insåg jag.

Jag minns att min nya frisyr föll på plats först när jag fick på mig en ljus jeansjacka som jag fodrade med en islandströja och en suporterhalsduk från London. Till jeansjackan valde jag ett par lika ljusa jeans (som jag lät bli att rulla upp två varv) och ett par svarta matta låga doc Martens. Vi hade en hallspegel från golv till tak, som jag brukade undvika att titta i, men när jag ställde mig framför den med min nya outfit var det som om jag såg mig själv för första gången. För första gången kände jag mig snygg på riktigt. Jag kände mig tio år äldre. Väderbiten istället för finnig. Klok istället för lillgammal.

Ett par dagar senare var jag och brorsan i kungsträdgården på protestmanifestation mot Reagans bombning av Tripoli. Där i vimlet bland alla nordafrikaner och svenska vänstersympatisörer som hade kommit dit för att protestera, stötte jag på min gamle ärkefiende från Fruängsskolan, Rashid. Rashid och jag hade slagits ända sen sexan och sa att vi hatade varandra. (Innerst tror jag att det fanns en ömsesidig värme, som vi inte kunde hantera, så det blev nävarna istället.) I varje fall: Jag kände mig försvarsinställd på ren reflex inför Rashid, men gick ändå fram till honom och frågade om han kände igen mig.
Rashid såg rädd ut.
”Ja”, sa han och gick därifrån utan att ha mött min blick.
Utan att ha tänkt på det innan, förstod jag i det ögonblicket vad det var Rashid hade sett och varför han hade blivit rädd. Det var som om jag hade varit tvungen att se mig själv genom Rashids ögon, för att förstå. Jag vände mig till brorsan.
”Ser jag ut som ett skinhead?”
Brorsan nickade allvarligt.
”Du ser ut som ett redskin”, sa han.

I Stockholm fanns det inga redskins. I Stockholm fanns det tjocka, dumma, farliga skinheads som brukade hänga på helikopterplattan utanför Gamla Stans tunnelbaneuppgång. Jag kan säga att de här bollarna knappast var direkt välklädda, vilket beror på två dominerande orsaker:
1/ Stockholms tongivande skinheads på den tiden hade blivit det för att få utlopp för sin främlingsfientlighet och såg kläderna snarare som en uniform än som en klädstil.
2/ De var för fulla för att kunna klä sig snyggt.

Tre månader senare hade jag färgat håret svart. Jag hade en stor ring i örat och gick klädd i säckiga polotröjor och lika säckiga svarta pantomimikerbrallor. Jag hade blivit depprockare, vilket kanske är den fulast klädda subgruppen jag känner till, men hellre det än att bli förknippad med idioterna nere på helikopterplattan.

Så det är med nostalgiskt bankande hjärta jag finstuderar bilden i DN-kultur. Och jag känner en våg av värme välla upp inom mig när jag läser att dessa skinheads absolut inte var några rassar. Och jag ångrar självklart att jag inte stod på mig och vågade vara lite välklädd, där i slutet av 80-talet.

10 kommentarer:

Henrik Forsberg sa...

Tack för att du fortsätter att besöka min blogg, det är inte många som gör det. Jag kan inte komma på något som skulle göra min blogg mer orginell.
Kan du utveckla det där med Marklund och att hon har lackat ut förut.
Det roliga är att jag brukar läsa hennes blogg

Henrik Forsberg sa...

Tack för alla tipsen, ska försöka att följa dem.

Kai Stavre sa...

En våg av värme. Ett klädtema.

Anonym sa...

När jag läser din blog,sitter jag alltid på helspänd-Totalt fokuserad!Du överraskar ständigt,med nya intressanta,humoristiska ämnen!Så om jag inte ler innan,ler jag garanterat då.Idag ler jag också!Men tyvärr vill jag ej avstå från midnattsloppet,hoppas att din syster ej behöver avstå!??

Anders Sparring sa...

Då är det bara att önska lycka till med loppet.

Anonym sa...

Tack!-Jag springer inte för att vinna.Däremot för att bevisa att jag kan,och orkar!-Om jag dessvärre blir sjuk,lovar jag att din syster får chansen!

Helena von Hofsten sa...

Just nu fajtas tonåringen och jag om hans stil, eller brist på, eller för mycket av, han började sjuan med en Ralph Lauren-tröja och slutade med svart kajal runt ögonen... och snart börjar en ny termin...

Anders, dina texter är härliga, och som någon skrev - alltid fulla av överraskningar.

Anders Sparring sa...

Hur man än fajtas tror jag att man förlorar. I varje fall den fajten. Tonåren är ju en stilmässig gråzon. Alla kan nog skriva under på att de inte har en aning om hur de tänkte, när de ser tillbaka på hur de klädde sig under åren mellan 14 och 17.

Tack för berömmet!

Helena von Hofsten sa...

Jag måste ändå finnas där som den surrande flugan, i någon mening - i framtiden, någongång framöver - det måste jag tro.

Anders Sparring sa...

Absolut, det tror jag också. Inte minst som ett tecken på att du bryr dig om honom och vill honom väl. Det finns inget värre än föräldrar som är likgiltiga inför sina barns val.