Jag blev på gott humör när jag plockade upp DN-kultur i morse och såg den fina modebilden från nya långfilmen ”this is Enlgand”. Ingen annan subkultur har i mitt tycke varit lika välklädd som den engelska skinskulturen i början av åttitalet. Inte en detalj var fel: Ben Shearmanskjortorna, de smala ljusblå jeansen snyggt brutna mot ett par oxblodsröda Doc Martens. Tjejerna med sina skruvade 60-tals hybrider till frisyrer och killarna i sina tätt kortklippta gruvarbetarfrisyrer. Ljus, ljus jeansjacka eller svart kraglös flygarjacka eller vindtygsjacka i mörkt blått, nästan svart, med klanmönstrat foder. Och så röda hängslen. Sweet!

1986, när jag var sjutton år och redan 2 meter lång fick jag en klippning av vår homosexuelle granne Sven. Förmodligen gav han mig en Jimmy Sommervillefrisyr, men med mitt råttfärgade hår och grova huvudform blev resultatet allt annat än bögigt.
Tack så mycket, sa jag till Sven och gick hem igen och kände mig lite tveksam. Mina öron syntes för första gången. Jag såg längre ut än vad jag var van. Man såg hårbotten och jag skulle bli tvungen att börja använda mjällschampo insåg jag.

Jag minns att min nya frisyr föll på plats först när jag fick på mig en ljus jeansjacka som jag fodrade med en islandströja och en suporterhalsduk från London. Till jeansjackan valde jag ett par lika ljusa jeans (som jag lät bli att rulla upp två varv) och ett par svarta matta låga doc Martens. Vi hade en hallspegel från golv till tak, som jag brukade undvika att titta i, men när jag ställde mig framför den med min nya outfit var det som om jag såg mig själv för första gången. För första gången kände jag mig snygg på riktigt. Jag kände mig tio år äldre. Väderbiten istället för finnig. Klok istället för lillgammal.

Ett par dagar senare var jag och brorsan i kungsträdgården på protestmanifestation mot Reagans bombning av Tripoli. Där i vimlet bland alla nordafrikaner och svenska vänstersympatisörer som hade kommit dit för att protestera, stötte jag på min gamle ärkefiende från Fruängsskolan, Rashid. Rashid och jag hade slagits ända sen sexan och sa att vi hatade varandra. (Innerst tror jag att det fanns en ömsesidig värme, som vi inte kunde hantera, så det blev nävarna istället.) I varje fall: Jag kände mig försvarsinställd på ren reflex inför Rashid, men gick ändå fram till honom och frågade om han kände igen mig.
Rashid såg rädd ut.
”Ja”, sa han och gick därifrån utan att ha mött min blick.
Utan att ha tänkt på det innan, förstod jag i det ögonblicket vad det var Rashid hade sett och varför han hade blivit rädd. Det var som om jag hade varit tvungen att se mig själv genom Rashids ögon, för att förstå. Jag vände mig till brorsan.
”Ser jag ut som ett skinhead?”
Brorsan nickade allvarligt.
”Du ser ut som ett redskin”, sa han.

I Stockholm fanns det inga redskins. I Stockholm fanns det tjocka, dumma, farliga skinheads som brukade hänga på helikopterplattan utanför Gamla Stans tunnelbaneuppgång. Jag kan säga att de här bollarna knappast var direkt välklädda, vilket beror på två dominerande orsaker:
1/ Stockholms tongivande skinheads på den tiden hade blivit det för att få utlopp för sin främlingsfientlighet och såg kläderna snarare som en uniform än som en klädstil.
2/ De var för fulla för att kunna klä sig snyggt.

Tre månader senare hade jag färgat håret svart. Jag hade en stor ring i örat och gick klädd i säckiga polotröjor och lika säckiga svarta pantomimikerbrallor. Jag hade blivit depprockare, vilket kanske är den fulast klädda subgruppen jag känner till, men hellre det än att bli förknippad med idioterna nere på helikopterplattan.

Så det är med nostalgiskt bankande hjärta jag finstuderar bilden i DN-kultur. Och jag känner en våg av värme välla upp inom mig när jag läser att dessa skinheads absolut inte var några rassar. Och jag ångrar självklart att jag inte stod på mig och vågade vara lite välklädd, där i slutet av 80-talet.