Nu är jag frisk och på jobbet och har just druckit kaffe. Carina Rydberg är fortfarande inte utläst. Jag tog i lite där på sid 82, men just då hände något som gjorde att det ljusnade och jag kände att allt kanske inte var så jävligt ändå. Ett par uppslag senare begick någon självmord och spiralen neråt krökte in mot mitten och accelererade. Allt pekar mot barnamord. Jag pallar inte med det. Jag har tre barn själv, varav ett just har börjat i skolan. Vi lever i olika världar, Carina Rydberg och jag.

Ibland är man extra hudlös. Jag vaknade klockan 0640 i morse och efter insidans ganska avstängda skildring av kvinnlig kreativitet, hamnade jag i ett reportage om övergrepp som begicks mot fosterbarn på 60-talet, ja ända in på 80-talet kunde man läsa i en fotnot. Skildringen var brutal och på gränsen till parodisk nästan. Fosterfadern, pingstvän och stor sadist, hade betett sig som självaste Donald Sutherland i "1900", för den som har sett den filmen. Han hade tagit sin fosterdotter i anklarna och svingat henne runt i rummet och slutligen släppt greppet så att hon for med huvudet före in i ett järnelement. Detta var 1965, men vad är det som säger att det inte händer i dag? Ibland när jag kör bil, särskilt på natten, och bilen glider in i ett sovande samhälle, kan jag tänka att här, här någonstans, bakom alla nerdragna rullgardiner, händer det, just nu. Och jag tittar i backspegeln och ser mina egna barn. Sovande. Med armarna ut från kroppen. I deras kroppspråk finns ingenting som tyder på försvar eller beredskap inför plötsliga utfall från vuxenvärlden. De sover med ett leende. De är lugna. Inget ont kommer att hända dem.

Barnet i texten i DN var nu närmare 50. Hon hade få vänner. Inga barn. Hon var rädd för närhet sa hon. Det var som att när hennes barndom hade tagits ifrån henne, fanns inte mycket kvar att bygga ett liv på.
1965 alltså. Det händer i dag också.