danscenter

Jag hämtade upp Stella på danscenter på väg hem från jobbet och det är häftigt på något sätt hur man förflyttas rakt in i fame så fort man har passerat skogränsen där. Folk - mest kvinnor - skyndar mellan salarna i olika danskläder beroende på vilka klasser de tar och jag får intrycket att de aldrig någonsin går ut därifrån, utan att de rör sig som i ett blodomlopp där cafeterian är hjärtat. Här tar de igen sig i någon halvtimma och gör läxorna uppflugna i en skön fåtölj på hjul med en pastasallad i knät, eller om de är riktiga hardcoreballetissor - inget annat än en sesamkaka och en kopp vätskedrivande té, innan de ger sig ut på nya varv igen. Små barn leker mellan stolarna medan deras mammor stretchar på golvet. Det finns en butik också, där man köper streetgrejjor. Kepsar och lösa jackor och sånt. Det är som ett gettho nästan. Ett glatt och positivt och svagt svettdoftande sådant.

Och så alla 94:or till 01:or som kommer och går på sina streetdancekurser och deras söderföräldrar som också uppehåller sig där i caféet. TV-producenter, radiojournalister, kända formgivare och bloggare. Om jag plötsligt stod utan arbete, skulle jag förmodligen ha större chanser om jag hängde några dagar i cafeterian där, än på AF-kultur.
Men jag skulle ta med mig eget käk.

Jag hämtade upp Stella på danscenter. På trottoaren utanför visade hon mig några rörelser. Hennes kusin Wilma, som hade hämtat upp henne på skolan och följde henne dit, och jag applåderade. Stella gick en bit före oss på trottoaren med jackan uppknäppt och armarna löst hängande utmed sidorna. Hon gick i takt till musik som hon förmodligen fortfarande hade i huvudet. På 7-11 runt hörnet tryckte hon i sig en mer och en lussekatt. Jag tror att hon snart är en del av det där blodomloppet på riktigt.