Fredagen den 9/11

Fredagen är slut och helgen har börjat. Det är lördag morgon, klockan är 1 på natten och jag måste gå och lägga mig om jag inte ska sumpa den här helgen redan från början.

Men..nej föresten. Det kommer jag inte att göra. Den började redan i morse och den har börjat bra.
Jag vaknade första gången klockan 4 och trodde att jag hade försovit mig. 2 timmar kvar. Klockan 6 skulle jag gå upp hade jag bestämt, så jag fick somna om. Jag vaknade en eller två gånger till, jag minns inte, men 5 över 6 klev jag upp och gick raka vägen in i duschen. Jag bröt den andra descutanförpackningen och tvättade mig med den baketeriedödande tvålen. Inte en bakterie överlever står det på förpackningen och jag funderade på om de som har patologisk bacillskräck tvättar sig med sånt här varje dag. 95 spänn kostar en förpackning som räcker till två tvättar.

Jag fick bara dricka ett glas juice till frukost, men dukade fram full frukost ändå. Mimmi hade kommit upp och jag hörde hur svag musik strömmade från ungarnas rum. Mårten sa liksom på rutin fortfarande i sömnen att han frös och kröp längre ner under täcket. Tillslut paketerade jag in hela den lilla killen i täcket och bar ut paketet till frukostbordet. Där satt redan Stella, också hon insvept. Vi fick släcka lamporna tills Mårten hade vant sig vid ljuset. Märkligt, det var samma sak med mig när jag var liten. Jag var ljuskänslig som en vampyr på mornarna. Så är det inte alls nu längre. Nu kan jag tända en lampa mitt i natten och sätta mig upp och läsa på sekunden om jag vill.

Klockan kvart i åtta gick jag hemifrån och då var både Mårten och Stella tandborstade och klädda. Jag sprang till Gullmarsplan och höll en DN som hade legat i trapphuset under armen. Jag är inte van vid att åka tunnelbana på mornarna och var absolut inte beredd på att stå upp. Men det funkande och när tunnelbanan stannade vid slussen hade jag redan läst Fredrik Strages text om emokidsens klädstil + recensionen av den där Tilda Swintonfilmen som har premiär nu. Jag irrade runt en stund på plattformen vid Slussen eftersom jag inte visste om det är bäst att åka längst fram eller längst bak i tåget. Förut fanns det stadskartor där man kunde se hur tunnelbaneuppgångarna är placerade runt om i stan på alla stationer, men de tycks vara bortrationaliserade nu. Tillslut lugnade jag ner mig när jag insåg att någon på den trånga perongen kanske skulle börja misstänka mig för den där tunnelbanemördaren som härjar i stan just nu och knuffar ner folk på spåren. 5 över 8 kom tåget till Mörby centrum och jag insåg att jag kanske skulle bli sen. Men jag lyckades i varje fall välja rätt ända av tåget och fick sittplats. När tåget stannade vid tekniska högskolan hade jag precis läst Cronemans krönika om public service. Men nu, när jag närmade mig Sofiahemmet och min resas mål började jag bli nervös och tittade väl mest på texten utan att fatta så mycket.

Jag sprang sista biten för att inte komma för sent och började undra om jag kanske behövde den här operationen. Jag menar, någon som kan springa till sin egen knäoperation utan att känna smärta, borde kanske släppa andra före sig i kön.

Prick 8 och 20, efter att ha irrat omkring en stund på sjukhusområdet, störtade jag in i rätt byggnad, tog hissen upp till plan 4 och betalade i kassan. Jag insåg att om jag inte hade slarvat med högkostnadskortet i början av den här resan, hade det här besöket blivit gratis. Men nu var det bara att betala. 260 kr. Billigt!
Hissen ner till plan 1 och in genom en grå dörr. Nästan omedelbart blev jag vänligt men bestämt hänvisad in bakom ett öststatsskynke medsamma innanför dörren. Jag klädde av mig allt utom kallingarna och fick trä på mig ett par strumpor av gasbina och en blå rock. Därefter skulle jag vänta. Jag försökte ta upp tidningen igen, men läsningen gick allt sämre. Jag kände mig rätt avklädd och identitetslös. Iförd den här könlösa rocken och strumporna var jag fullständigt omklädd från myndig medborgare till omyndig patient.

Bedövningen var värst. Undersköterskan samtalade vardagligt och lyckades avleda min uppmärksamhet när doktorn satte en kanyl i mitt knä och pumpade in lite bedövningsvätska. Han jobbade med en grov spruta, som mest förde tankarna till hästavel, och den skulle in på fyra ställen i knät innan han var nöjd. Jag är inte så värst spruträdd längre, men det sista sticket - om jag hade vetat hur ont det skulle göra, hade jag nog inte sovit alls natten innan.

Jag snabbspolar till operationen. (Det tog 30 minuter för giftet att verka och den tiden ägnade jag åt att försöka sova.) Jag blev inpacketerad som inför en hjärtoperation. Jag skulle själv få följa ingreppet på en skärm, men det som hände där på skärmen kunde lika gärna ha varit en utsänding från utbildningsradion, för jag kände nästan ingenting. Innan hade jag nojjat för att bedövningen inte skulle ha hunnit verka, men det hade den. Men det hörde. När doktorn klippte i minisken, lät det som när man klipper naglarna ungefär. (Väl hemma sen, försökte jag beskriva just det för en hel massa människor på teleton, men alla stoppade mig innan jag hann göra det. Sorry, nu fick ni läsa det istället).

När allt var klart fick jag kaffe och ostmacka och en påse citodon och så tog jag en taxi hem.
Så var det med det. Jag var hemma klockan 11.30 sharp!

Och sen dess har jag i princip legat ner hela tiden, lite lummig på det där citodonet, och läst. Mimmi och Alexander har varit med mig hela tiden, men Stella och Mårten är hos mina föräldrar. Det är skönt. Skönt med tystnaden och skönt att känna att man får sakna sina barn lite ibland också. Mimmi sprang till Gullmars och hämtade pizza. Vi zappade mellan idol och Sonja Åkesson. Idol vann. Men Sonja måste ses. För SVT har väl lagt ut hela dokumentären på nätet?
Och så blev det mer läsning och mer citodon och jag känner mig faktiskt genuint lycklig och tillfreds.

Men det låter läskigt inne i knät när jag böjer det.
Ska det göra det?