Ny VAB dag. Tänkte jobba, men barnen tittar på Sunes Jul på min dator och eftersom allt material ligger där får jag vänta.
Sunes Jul.
Jag har inte hjärta att störa dem.
Det har ju ältats och tjatats om Fem myror sen mitten av sjuttiotalet men är det inte dags för ett annat gammalt mästerstycke att kliva fram nu, för Sunes Jul är ju något av det roligaste som har gjorts i barnkommedigenren. Jag hyllar gärna Tårtan och Skrotnisse och Allram (där jag f ö var med och skrev manus) och en massa andra barnprogram där man kan sägas ha uppnått konstnärlig verkshöjd, men jag skrattar aldrig så genuint som åt Peter Habers gestaltning av Pappa Rudolf. Denne urman - urpappa. För han är ju precis så uppblåst och sönderstressad och prestigefylld och rädd för katastrofer som till exempel jag.
Som när vi skulle iväg till Gotlandsbåten här om veckan. Jag - Pappa Rudolf - furiös av stress, talade med bruten röst och sprang omkring inne i lägenheten i toppluva och överrock högröd i ansiktet medan familjen lungt och metodiskt packade ihop sig och gick ner till bilen.
Vi kör för övrigt samma bil, han och jag. Och lika för fort och tvärsäkert om att vi är ensamma på vägen och att ingen ser oss. Jag har till exempel kört hela vägen fram och parkerat just utanför portarna till katedralen i Sienna. Det gör bara såna som vi, Sunepapporna
Eller som jag nu har haltat runt med ett bandage om knät senaste veckan ojandes och oroandes över läkningen och hur jag har hållit barnen i ett järngrepp av frukan över att pappa aldrig ska bli fullt återställd igen. Precis som Sunes pappa.
Faktum är att det är ren terapi för mig att titta på Sunes jul.
Jag mår redan mycket bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du ska ha ett stort tack för Allram, det var en mycket bra julkalender.
Holger
Tack!
Det är ju fantastiskt! Kan inte ditt liv bli till sketcher på tv så kan jag i alla fall få läsa dom här. Men jag tycker ditt liv verkar fantastiskt. I alla fall som åskådare.
Instämmer! Sunes jul är fantastisk! Första gången jag såg det skrattade jag sådär ohejdbart.
Skicka en kommentar