När gav jag mitt inre barn på båten?

Jag har drömt ganska konstigt de två senaste nätterna. Natten till igår vaknade jag mitt i en dröm där jag försökte komma undan en liten kille som verkade ha AD-HD eller liknande. Han envisades med att det var någonting han ville visa mig och han pratade forcerat på ett obehagligt sätt och sträckte sig efter mig med febriga fingrar.
Jag kände hur jag undvek att få honom för nära mig, men varje försök till distans resulterade i att han blev alltmer energisk.

När jag vaknade låg jag och tänkte att det nog var mitt inre barn jag hade mött i drömmen. Det var inte så att jag långsamt resonerade mig fram till det, utan tanken uppstod i uppvakningsögonblicket - ping, det där var ditt inre barn, varsågod!

Klockan var halv 5 på morgonen och jag var tvungen att gå upp och sträcka på mig och ta ett äpple. Mitt inre barn? En överaktiv lite obehaglig kille på 11 som inte förstod att lämna vuxna i fred?

Nu i kväll läste jag i Christina Björks bok om Charles Dodgson som var matematiklärare i Oxford och skrev barnböcker under pseudonymen Lewis Carrol. Charles Dodgson tycktes vara besatt av att umgås med barn. Så snart han blev hembjuden till vänner sökte han upp barnkammaren. Han lekte, berättade sagor och tog bilder av barnen. Under sin livstid blev han till och med känd som en av världens främsta barnfotografer. Han kallade barnen – nästan bara flickor – för sina barnvänner.

Favoriten hette Alice Liddell och det var för henne han berättade Alice i Underlandet under en dagsutflykt i juli 1862. Han hade sett Alice som sin bästa vän sen hon var 4 (och han 27) men när Alice fyllde 13 och började kännas för vuxen, övergav han henne och de sågs knappast mer i livet. Charles Dodgson skaffade sig nya barnvänner, tog nya fotografier och skrev nya sagor.

Under läsningen fick jag en obehaglig flashback till drömmen om den påstridige 11-åringen. Varför hade han kommit till mig? Varför gick han inte till en sådan som Mr Dodgson, som uppenbart hade hela sitt inre barn intakt? Eller var det rent av Lewis Carrol själv som kom till mig som ett barnspöke? Tänk om han ville visa mig något? Ge mig en nyckel av något slag, som jag tackade nej till utan att ens begripa det?

På väg hem från dagis i dag bad Mårten mig som vanligt att berätta en saga. Trots att jag kanske har skrivit mer barn-TV än någon annan nu levande författare (med ett undantag), och till och med har prosaambitioner på barnområdet, drabbas jag alltid av panik när Mårten ber om en saga. Jag KAN inte berätta sagor. De blir dumma och när jag sitter på bussen bland en massa andra vuxna, liksom skäms jag och berättar så tyst att absolut bara han ska höra. Mina historier dör rätt snart eftersom jag blockerar varje impuls till fantasteri och hakar upp mig på mina egna logiska luckor. Tillslut brukar jag hamna i typ en historia om en riddare som går ut i skogen för att döda en drake, och så hittar han draken och dödar den och sen är det slut. (Och Mårten har somnat.)

Om jag vore Charles Dodgson. Eller om jag vore Astrid Lindgren, eller HC Anderssen eller rent av Sören och Anders eller vem som helst av alla de där legendariska fantasiakrobaterna, vars inre barn hänger i knävecken i inre sockerdrickträd eller följer efter kaniner ner i inre kanintunnlar, så länge de lever - jisses sickna sagor han hade fått höra.

Det är rätt tungt det där att inte ha kontakt med/inte gilla sitt inre barn. Det är en känsla av förlust. Och jag undrar när det hände?

När gav jag mitt inre barn på båten?