Jag vill ändå avlägga någonslags rapport.
Allt går bra, men lite trögt. Jag skriver, men insteget är högt och jag måste vara alldeles tyst och i mig själv innan jag kan sätta mig ner. Faktum är att jag aldrig har varit med om något liknande. Då och då upplever jag stunder av absolut närvaro och inspiration, tystnaden runtomkring mig, men ännu glider jag allt för lätt ur.
Ibland surfar jag runt på bloggar och då känner jag hur mycket jag saknar hela den världen. Känslan av att inte få vara med är stark, trots att det är jag själv som har valt att ha det så ett tag nu.
I dag har jag hjälpt en kompis med praktiska grejjer. Har kört bil fram och tillbaka till östermalm och burit olika fåtöljer upp och ner i olika trappor. Jag har installerat trådlöst hemma och jag har bytt e-mail: asparring@gmail.com.
Nu är det tyst i Årsta, jag hör bara det där svaga bakgrundssuset som ju är där hela tiden. Ute är det mörkt och egentligen finns där inget annat än speglingarna i fönsterglaset. Lägenheten börjar kännas mer än trång. Nu ska jag diska och gå och lägga mig.
Gonatt. Vi hörs snart igen.
Anders
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
8 kommentarer:
Känslan av att inte är med, bör du jobba på, en av anledningarna till att du bloggar kanske, bekräftelse.
Fint skrivet.
Du kan gå med i min beroendeklubb: Anonyma Bloggister, avd för periodare :)
Fast du är ju med i bloggvärlden. Du är bara på paus.
Din saknad är stor!-Våren brinner,som tröst!
Klart du fortfarande är med. ;-) Gott läsa ett par rader från dig igen. Tack.
Jag vill också göra som du, ta paus och skriva något vettigt istället men jag klarar tydligen inte av det...än.
Kul att det fungerar för dej, jag ska försöka igen någon gång.
Saknar att läsa dina ord, som jag precis hittade innan du slutade. Du anonyma kunde kanske utveckla resonemanget om bekräftelse lite mer!
Anna: Ja, visst tål det att fundera på varför man vill öppna sig själv så mycket för hela Sverige, inte det mest intima kanske, men mycket mer än vad många skulle våga göra vid ett möte i verkligheten. Själv försöker jag våga vara öppen live om tankar, drömmar, vardagens små händelser och stoltheten över barnen som t ex anders pratar om. De flesta är ju dock rädda för öppenheten som kräver ett fysiskt möte så detta är inte alltid okomplicerat. Bloggandet är ju faktiskt mycket lockande - ett enkelt sätt att känna och vara i kontakt med andra.
Anonym: Håller med om att bloggandet är ett enkelt sätt att vara öppen, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Och skulle det vara så att man är mer öppen i bloggens skyddade sfär, kan det ju möjligen ha att göra med att man har svårt att känna tillit till människor live. Synd om dem som känner så, men bättre att öppna sig där än inte alls, resonerar jag!
Skicka en kommentar