Jo det var jättebra, men jag bland andra var så lat och slö. Orkar inte skriva ett nytt inlägg på min egen blogg ens. Samlar mig och kanske lamslås av en hel pärm med kvitton som väntar på mig.
Men så är det ju alltid! När man tänkt till, samlat material i hemlighet i ett par dagar, kommit på en kul vinkel och ett snyggt avslut - då uppmärksammar ingen! När man däremot slöbloggar om sin onda liktå får man en drös kommentarer och länkar.
Ibland läser man ett inlägg som gör en stum av beundran. Det finns liksom inget att tillägga. Jag bruka peka, här i Värnamo, att där, där det fula polishuset ligger idag, där fanns förr ett gammalt kvarter med bl a en byggnad med torn och träkåkar i rad som innehöll småbutiker och halvsunkiga lägenheter. De revs samtidigt som Klara.
mats: Det är två av de fem trumpetstötarna va? väldigt fin.
CT: Exakt. Blogg om väder och tvättstugan, retar svarsnerven. Blogg om teodicéproblematiken (till exempel) berör kanske mer på djupet. Själv ska jag erkänna är jag rätt lat och lite orolig när jag läser blogg. Jag skummar ofta. Och kommenterar jag så kan jag gott och väl ha missat hela poängen.
Rutan: De mellanstora mellansvenska städerna drabbades väl egentligen värre än Stockholm?
Ja, Stockholm har ju så mycket annat, om det rätt var en stor förlust med Klarakvarteren. I småstäder blir det liksom hela karaktären i staden som försvinner. Tack och lov har vi här inte ett fyrkantigt Domustorg som många andra städer har; går man på ett sånt vet man inte i vilken stad man är, så lika är de.
Hur många gånger har man inte tänkt: det här inlägget kräver en genomtänkt kommentar, jag får göra det när jag jobbat klart, tvättat, nattat barn... Och så blir det aldrig gjort.
Men det är läskigt att inte få några kommentarer alls när man gjort ett särskilt självutlämnande inlägg. Där står man alldeles naken och så MäRKER INGEN DET ENS. Aldrig är man så ensam i cyberrymden som när man kollat för 17:e gången om ingen reagerat.
Då brukar jag snabbt skriva en 3-4 meningslösa inlägg så att det där brännande inlägget ska hasa ner på sidan.
Jag frågar mig om man kanske gråter förgäves över ett rivet city. Det hade aldrig varit 1947 idag ändå. Ett orivet city hade varit som ett gigantiskt Bastugatan, en borgerlig mardröm där reklamare gör nostalgi av elende och misär. Jag är nog i princip benägen att hålla med Mimmi, en stad ska vara som en levande organism där gammalt ibland är tvunget att ge plats för nytt. Den i alla avseenden största rivnings- och byggvågen gjordes 1880-1920, då fyra hela stadsdelar jämnades med marken för att nytt skulle kunna byggas. Stockholm hade sett ut som Sigtuna utan den omdaningen. (Jag håller dock med om att Klararivningen gick lite väl fort. De kunde tagit 50 år på sig.)
"När den sista hötorgsskrapan invigdes 1965 sa borgarrådet Yngvel Larsson att de fem skraporna erinrade honom om 'Fem Händelska trumpetstötar."
Hade han sagt Neuschwanstein hade jag kunnat relatera men hur många fler än Yngve Larsson tänker på händelska trumpetstötar när de ser de där tröga dammiga små hötorgsskraporna ?
"För henne är omdaningen i city bara ännu ett led i stadens utveckling. För mig är den obegriplig. Det finns ingenting i dagens city som får mig att må bra."
Det är inte mycket bebyggelse i Stockholm city som kittlar och jag tycker att det gärna får göra det i centrum av en storstad. Åker man egentligen in till ett city för att "må bra" ?
Ps. Nya Vällingby centrum är en besvikelse. Hade, efter rykten, väntat mig något åtminstone lite lite, efter nutida svenska mått mätt, mer bombastiskt. Ds.
Född 16 maj 1969 i Bromma. Uppvuxen i Upplands Väsby, Östhammar, Fruängen och på Södermalm.
Manusförfattare med inriktning på barn-TV. Bokdebuterar våren 2012 med "Karla Brottare"
Bor med flickvän och 3 barn i Årsta, strax söder om söder.
"Karla kan brotta ner Jean. Fast hon bara är 8 år. Jean är Karlas pappa, men han har inte en chans när Karla är på det humöret."
Karla Brottare (natur&kultur), vänder sig till barn mellan 6 och 10 år. Köp den direkt av mig för 100 kr + frakt (eller gå till din lokala hökare). Skicka ett mail till asparring@gmail.com, så tar vi det därifrån.
12 kommentarer:
Jo det var jättebra, men jag bland andra var så lat och slö. Orkar inte skriva ett nytt inlägg på min egen blogg ens. Samlar mig och kanske lamslås av en hel pärm med kvitton som väntar på mig.
Nu lade jag in en bild på min blogg som passar bra till ditt inlägg.
Men så är det ju alltid! När man tänkt till, samlat material i hemlighet i ett par dagar, kommit på en kul vinkel och ett snyggt avslut - då uppmärksammar ingen! När man däremot slöbloggar om sin onda liktå får man en drös kommentarer och länkar.
Männsikan är av lat natur!
Nu t ex , nu har du redan 3 kommentarer på detta meta-inlägg!
Ibland läser man ett inlägg som gör en stum av beundran. Det finns liksom inget att tillägga.
Jag bruka peka, här i Värnamo, att där, där det fula polishuset ligger idag, där fanns förr ett gammalt kvarter med bl a en byggnad med torn och träkåkar i rad som innehöll småbutiker och halvsunkiga lägenheter. De revs samtidigt som Klara.
mats: Det är två av de fem trumpetstötarna va? väldigt fin.
CT: Exakt. Blogg om väder och tvättstugan, retar svarsnerven. Blogg om teodicéproblematiken (till exempel) berör kanske mer på djupet. Själv ska jag erkänna är jag rätt lat och lite orolig när jag läser blogg. Jag skummar ofta. Och kommenterar jag så kan jag gott och väl ha missat hela poängen.
Rutan: De mellanstora mellansvenska städerna drabbades väl egentligen värre än Stockholm?
Ja, Stockholm har ju så mycket annat, om det rätt var en stor förlust med Klarakvarteren. I småstäder blir det liksom hela karaktären i staden som försvinner. Tack och lov har vi här inte ett fyrkantigt Domustorg som många andra städer har; går man på ett sånt vet man inte i vilken stad man är, så lika är de.
Det är där det svenska vemodet bor.
Hur många gånger har man inte tänkt: det här inlägget kräver en genomtänkt kommentar, jag får göra det när jag jobbat klart, tvättat, nattat barn... Och så blir det aldrig gjort.
Men det är läskigt att inte få några kommentarer alls när man gjort ett särskilt självutlämnande inlägg. Där står man alldeles naken och så MäRKER INGEN DET ENS. Aldrig är man så ensam i cyberrymden som när man kollat för 17:e gången om ingen reagerat.
Då brukar jag snabbt skriva en 3-4 meningslösa inlägg så att det där brännande inlägget ska hasa ner på sidan.
Nämde någon bekräftelsebehov?
Man får väl börja kommentera sig själv.
Jag frågar mig om man kanske gråter förgäves över ett rivet city. Det hade aldrig varit 1947 idag ändå. Ett orivet city hade varit som ett gigantiskt Bastugatan, en borgerlig mardröm där reklamare gör nostalgi av elende och misär. Jag är nog i princip benägen att hålla med Mimmi, en stad ska vara som en levande organism där gammalt ibland är tvunget att ge plats för nytt. Den i alla avseenden största rivnings- och byggvågen gjordes 1880-1920, då fyra hela stadsdelar jämnades med marken för att nytt skulle kunna byggas. Stockholm hade sett ut som Sigtuna utan den omdaningen. (Jag håller dock med om att Klararivningen gick lite väl fort. De kunde tagit 50 år på sig.)
Martin
"När den sista hötorgsskrapan invigdes 1965 sa borgarrådet Yngvel Larsson att de fem skraporna erinrade honom om 'Fem Händelska trumpetstötar."
Hade han sagt Neuschwanstein hade jag kunnat relatera men hur många fler än Yngve Larsson tänker på händelska trumpetstötar när de ser de där tröga dammiga små hötorgsskraporna ?
"För henne är omdaningen i city bara ännu ett led i stadens utveckling. För mig är den obegriplig. Det finns ingenting i dagens city som får mig att må bra."
Det är inte mycket bebyggelse i Stockholm city som kittlar och jag tycker att det gärna får göra det i centrum av en storstad. Åker man egentligen in till ett city för att "må bra" ?
Ps. Nya Vällingby centrum är en besvikelse. Hade, efter rykten, väntat mig något åtminstone lite lite, efter nutida svenska mått mätt, mer bombastiskt. Ds.
Skicka en kommentar