tatoo

Jag plockade upp en kaffe på Spuntino på väg till jobbet och det blev dagens bästa stund. Pia var nyss hemkommen från tatoomässan i Amsterdam och visade upp en nygaddad lite inflammerad arm. Stolt som en sexåring med ny glugg var hon. Det ska bli "ett snår" runt hela armen sa hon. Jag kände hur min lilla dinosaurie under höger skjortärm kliade generat. Den ville ut. Den ville växa, få kompisar, något att trängas med.

Jag känner inte att jag lever ett liv som kan axla tatueringar över hela kroppen. Brorsan kan. Hans rygg är snart täckt och när jag träffade honom på ett föräldramöte nu sist (vi har barn i samma klass) slog det mig hur hans tatueringar allt mer tar över hans identitet. Han börjar bli en tatuerad kille helt och hållet. Pråper och välklädd och i övrigt välanpassad är han alltid, men de där underarmarna har nästan börjat leva ett eget liv. Jag undrar hur mycket pengar han har lagt ut. Vågar inte fråga. Jag tror inte att han vågar räkna efter heller.

Man ska hålla ansiktet och halsen ren, har jag hört. Annars signalerar man Kumla på långt håll. I går på bussen träffade jag en kille som var tatuerad i ansiktet. Han hade skrivit något under vänstra ögat och från halsen letade en taggtråd sig upp över kinden. Han verkade snäll och pratsam, men det hjälps inte, man blev rädd. Han hade hund också. Stitch hette den. En korsning av Pitbull och Rotweiller. Väldigt barnkär tydligen. Han sa det killen. Men jag vet inte. Hans tatueringar sa något helt annat.