Tack alla snälla kärleksfulla vänner som svarade så klokt och vänligt på mitt föregående inlägg.
Den här helgen känns det som att jag har bytt liv med Loathing, men nu får det räcka. Kroppen tål inte mer. Jag vaknade med ingen hörsel på vänster öra och ont som en småunge. Jag sa till Stella att om jag hade varit barn skulle jag gråta och vi hade varit tvungna att åka till sjukhus med mig. Bara så att hon skulle fatta. Det gjorde hon. Jag tror att jag har ljumskbrock också. Har googlat en del på det under helgen och alla tecken stämmer: liten öm ärta i ljumsken, tung känsla i benet och ont i scrotum. Kommer att bli kniven igen, det vet jag. Och knät spökar.
På tisdag åker vi hem, och då ska både jag och Mimmi sluta röka. Det har blivit värre och värre under sommaren och den här sista veckan har vi slutat dela cigarettpaket. Par som måste ha ett paket var är illa ute. Det som började som en sorglös sommarflirt, blir grå vardag inom en mycket snar framtid om vi inte skärper oss.
I går dansade jag, eller försökte dansa. Jag blev uppbjuden och det är ju smickrande ( jag var lite full) så jag dök in på dansgolvet, liksom utan att kolla först om fallskärmen var ordentligt fastgjord. Oftast är det kul att dansa, men ibland halkar man fel redan i första steget. Takten jobbade emot mig tyckte jag och musiken var för låg, eller om det var fel låt.. Jag råkade få syn på min egen spegelbild och tittade bort så fort jag kunde, men det var för sent. Ett par fruktansvärt jönsiga danssteg, liksom en nigande jenka, hann jag se. Självmedvetenheten tog mig som en tung kall dyning, och jag kände hur den strålade ut från mig som en ond kraft. För att skydda mig tog jag upp kameran och började ta bilder istället. Det var kul och nu kunde jag slappna av. De dansade men jag bara fotograferade, ju. Och då var det ingen som kunde ha synpunkter på hur jag rörde benen.
Varsågoda. ( Jag har inte frågat någon om lov att publicera, men jag gör det med kärlek.) Vuxna människor med barnvakt dansar arslet av sig på sommarens sista fest:
Och här är jag. Jag ser cool ut, jag vet, men allt jag tänker är: hur tar jag mig ur det här på ett smidigt sätt..
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
6 kommentarer:
Du ser tyvärr inte det minsta sliten ut. Annars tycker jag det var ett grymt inlägg det här.
Det är därför att jag har balanserat upp mig kemiskt när bilden är tagen. När giftet går ur kroppen, det är då man sjunker.
Det är därför att jag har balanserat upp mig kemiskt när bilden är tagen. När giftet går ur kroppen, det är då man sjunker.
Jösses!-A kodak moment...
borgarklassens diskreta charm?
härligt me festbilder öhöh
Skicka en kommentar