joggingens fader föll död ner

Jag läste i en bisats i det här inlägget om de mätbara positiva effekterna med jogging.

För två år sen sprang jag en mil varannan dag på de platta asfaltstvägarna här på gotland. Jag hade mätt upp en bana som var lite drygt 10 kilometer (och sexhundrameter tror jag) med hjälp av bilens trippmätare. Jogging ska vara mätbart tycker jag, varför jag undviker ren terränglöpning i ickespårad eller icke färgmärkt terräng, eller planlöst joggande i stadsmiljö där man inte kan rulla fram med trippmätare efteråt.

Nå i varje fall, varannan dag en mil, därefter stretching och lassvis med mat och dryck. Jag har aldrig ätit så mycket som den sommaren, varför joggingen försatte mig i någon slags moment 22, eftersom själva syftet hade varit att jobba ner en alltmer utfallande mage. Under hösten och våren inför sommaren hade jag gradvis ökat min joggingdos ute på Hellas och nu kände jag mig absolut bekväm i milbanan där ute. Jag kunde till och med njuta lite av vårknoppningen och fågelsången under den tunga stigningen mellan kilometer 6 och 7.

Men så någong gång under de sista varven här på Sudret började knät kännas segt. Det gjorde inte ont medan jag sprang, men sen - när jag körde bil, eller gick i trappor eller skulle kliva ur sängen. Väl hemma var jag i fruktansvärt bra trim. Jag kunde springa en mil på Hellas och därefter cykla runt hela stan utan att bli svettig knappt. Men den sista biten uppför trapporna blev snudd på omöjliga. De tighta jeansen jag hade köpt för att ge min jogging en positiv målbild blev ännu mer omöjliga att trä på sig, eftersom mitt knä hade svullnat upp till närapå dubbel storlek.

...och nu när jag skriver det här känner jag att oj satan vilket tråkigt inlägg det här är på väg att bli, så stort är det inte, bara en passage bland många i livet, varför jag snabbspolar till slutet...

Det blev kniven. Läkaren sa att jag inte skulle jogga mer. Han sa att joggingens fader föll död ner i spåret och att var rätt åt honom. Han sa att människor inte ska springa mer än kortare sträckor. "Man ska göra som massaierna", sa han. "Gå långa sträckor och göra korta ruscher."

Jag har inte brytt mig om att dubbelkolla det där med joggingförbudet. Vad han sa var precis vad jag behövde höra. Jogging kräver, om man ska göra det regelbundet, en hel del engagemang, planering, smutstvättande osv, och jag tror att jag var lite less på´t.

För övrigt hade min mage inte gått ner en centimeter. Det har den gjort nu, eftersom jag inte äter så förtvivlat mycket längre. Och jeansen får jag på mig utan problem, både över knä och midja.