tisdag 15 juli 2008

joggingens fader föll död ner

Jag läste i en bisats i det här inlägget om de mätbara positiva effekterna med jogging.

För två år sen sprang jag en mil varannan dag på de platta asfaltstvägarna här på gotland. Jag hade mätt upp en bana som var lite drygt 10 kilometer (och sexhundrameter tror jag) med hjälp av bilens trippmätare. Jogging ska vara mätbart tycker jag, varför jag undviker ren terränglöpning i ickespårad eller icke färgmärkt terräng, eller planlöst joggande i stadsmiljö där man inte kan rulla fram med trippmätare efteråt.

Nå i varje fall, varannan dag en mil, därefter stretching och lassvis med mat och dryck. Jag har aldrig ätit så mycket som den sommaren, varför joggingen försatte mig i någon slags moment 22, eftersom själva syftet hade varit att jobba ner en alltmer utfallande mage. Under hösten och våren inför sommaren hade jag gradvis ökat min joggingdos ute på Hellas och nu kände jag mig absolut bekväm i milbanan där ute. Jag kunde till och med njuta lite av vårknoppningen och fågelsången under den tunga stigningen mellan kilometer 6 och 7.

Men så någong gång under de sista varven här på Sudret började knät kännas segt. Det gjorde inte ont medan jag sprang, men sen - när jag körde bil, eller gick i trappor eller skulle kliva ur sängen. Väl hemma var jag i fruktansvärt bra trim. Jag kunde springa en mil på Hellas och därefter cykla runt hela stan utan att bli svettig knappt. Men den sista biten uppför trapporna blev snudd på omöjliga. De tighta jeansen jag hade köpt för att ge min jogging en positiv målbild blev ännu mer omöjliga att trä på sig, eftersom mitt knä hade svullnat upp till närapå dubbel storlek.

...och nu när jag skriver det här känner jag att oj satan vilket tråkigt inlägg det här är på väg att bli, så stort är det inte, bara en passage bland många i livet, varför jag snabbspolar till slutet...

Det blev kniven. Läkaren sa att jag inte skulle jogga mer. Han sa att joggingens fader föll död ner i spåret och att var rätt åt honom. Han sa att människor inte ska springa mer än kortare sträckor. "Man ska göra som massaierna", sa han. "Gå långa sträckor och göra korta ruscher."

Jag har inte brytt mig om att dubbelkolla det där med joggingförbudet. Vad han sa var precis vad jag behövde höra. Jogging kräver, om man ska göra det regelbundet, en hel del engagemang, planering, smutstvättande osv, och jag tror att jag var lite less på´t.

För övrigt hade min mage inte gått ner en centimeter. Det har den gjort nu, eftersom jag inte äter så förtvivlat mycket längre. Och jeansen får jag på mig utan problem, både över knä och midja.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Så sant det är sagt,,,,ingen jogg, men lite älgskog,,brukar vara susen mot alla krämpor,,,

Anders Sparring sa...

Det har jag också hört. Kul att du är i farten, synd att du inte bloggar.

Kaos-Anna sa...

Men -vem är joggingens fader?
Tack för ett mycket tänkvärt och bra inlägg.

Anders Sparring sa...

Joggingens fader - jag vet inte, han sa bara så - joggingens fader föll död ner. Och jag lät mig övertygas.

Tack föresten, och välkommen hit.

Kaos-Anna sa...

Mystiskt.
Men spännande.
Stort på något vis - joggingens fader.

Uttrycksrum sa...

Kniv eller inte - ett vasst ingrepp som du verkar ha lätt att acceptera - no more jogging. För mig skulle det kännas riktigt knivigt att inte kunna jogga...

Joggat hit genom ankiefontän.

Anders Sparring sa...

Bra joggat, och välkommen hit!

Peter Barlach sa...

Bra, jag ville veta mer om det där med kniven. Fint inlägg, men bara en dåre skriver en mil varannan dag. Mitt mål är 5-10 kilometer i veckan. Det räcker! Var på Gotland är du?