Plötsligt fungerar andningen som den ska och de där sommardagarna man kommer att minnas och längta tillbaka till ligger där som ett pärlband genom veckorna. Mårten vaknade lite över 7 i morse. Han tvingade mig att gå upp och vi gjorde frukost tillsammans. Alla andra sov, jag läste DN-vädret och sen åkte vi till stranden. Kvart i nio var det bara en ensam pappa och hans bäbisdotter, ett äldre par och vi två grabbar på hela långa Austrestranden. Det är varmt i vattnet men nu börjar algerna synas som en tunn hinna på vattnet. Mitt tips är att det är icke badbart redan till eftermiddagen. Om inte vinden vänder. Men då blir det å andra sidan kallare i vattnet igen.

Vi badade lite, låg på varsin handduk och förde ett otvunget samtal om livet och döden (som mest gick ut på att om ingen dog, skulle det bli för trångt på jorden, vilket är det enda hållbara argument för det oundvikliga jag kan komma på i samtal med någon som är 4 och ett halvt).
Klockan kvart i 10 åkte vi hem igen, och sen dess har jag jobbat som i ett töcken.

Mårten är sällsynt svårfångad på bild, men i lördags när vi var på Körsbärsgården i Sundre, hade jag tur. Han är söt den lille, men han gillar inte att bli fotograferad.