Det började som en kräkning på övre däck.

Man känner inte att man är sjösjuk förrän man ser att alla andra är det. Det blev gradvis tystare bland passagerarna på rutten Visby - Nynäshamn med avgång klockan 08:50 i morse. Kön till restaurangen blev kortare, kön till informationen blev allt längre. Vågorna såg inte så farliga ut, det såg inte värre ut än vanligt, men de var högre och lääääängre. Efteråt beskrev Stella hur hon först blev tung i benen, och sen, när båten hade nått vågens topp och föll ner i en ny vågdal, hur hon liksom lättade och fick springa fram på tå för att inte falla. Tillslut föll hon tungt och blev liggande under vårt bord med en spypåse i näven och en vamlingbolagetkudde under huvudet. Jag tog med mig Mårten fram till fören. Vi hade inte blivit sjöjsuka än, och vi tyckte att det såg coolt ut när bränningarna slog över skråvet - jäklar, jag blir sjösjuk nästan när jag skriver det här - väl där framme satte vi oss ner och tittade ut över havet. Destination Gotland kör med någon slags välvda glasrutor som gör att horisonten bucklar sig och det i kombination med att en annan pappa som också hade vinglat fram med sin son underhåll oss med historier om hur det är att vara ute i en segelbåt i ett sånt här väder, skrönor från lumpen och goda råd om hur man undviker att bli sjösjuk ("det gäller att äta mycket innan, för om magen är full mår man inte lika illa") gjorde att min bubbla sprack och sjösjukan rullade in även i mig.

Jag retirerade tillbaka in till båtens centrum och föll ner på en stol i restaurangtorget. Sen var det bara att sitta vackert och fästa blicken långt inåt och försöka låta bli att lyssna, se eller känna några dofter. På tarkettgolvet framför informationen flöt magsafterna omkring och blandade sig. Ammande mödrar med kräkande barn höll reda på en spypåse i vardera handen. Tunga MC-pensionärer med skinnställ och en halväten räkmacka skjuten långt bort från sig över bordet, satt med benen utsträckta under bordet och en hand lamt släpande i den nedspydda nålfiltsmattan. Alexander spydde också, Mårten kräktes i trappan upp till soldäck (vi skulle ut och ta frisk luft, men där satt en dam och rökte så vi fick kväljande backa neråt igen) och Stella låg under bordet och skötte sitt ner i två olika spypåsar. Jag trodde att vi skulle dö. Jag trodde att havet skulle kasta sig över oss och in båten och in i min kropp. Jag tänkte på hur vätskorna i min kropp sökte sig ut mot västkorna i havet och jag fick bita mig i läppen, rikta tanken åt ett nytt håll, fästa blicken på något som inte hade med sjön att göra. FlatscreenTV med växlande reklambudskap: "Gotland: Här blir du en del av andras upplevelser." och sen kom nådastöten: "Kan innehålla spår av fibrer."