Det var inte bara jag som hade sett fram mot Eva Beckmans samtal om pretantioner i går kväll. I min värld var det uppladdning som till en VM final i åtminsone hockey.
Tråkigt tycker jag att samtalet kom att handla så mycket om den exakta betydelsen av ett ord - pretentiös (i relation till pretentioner), snarare än om innebörden av ordet och vad det för med sig.
Nu var det ju ingen tävling, men Björn Ranelid var bäst. Jag tycker att det är synd att det inte finns fler fönster i etern för en såna som han. Att han tvingas ställa upp i sådant som Morgonsoffan (där han läste högt ur Faddes memoarer i en obegriplig sketch), för att få lite mediatid karln.
För han gillar ju att synas. Och ska synas tycker jag. En klassisk bard är han. En man som älskar sina ord. Som tycker att hans ord betyder något. Som är har pretentioner upp över hårfästet. Att se och höra honom i TV i går kväll, var som att skölja munnen med vademecum efter en evighet med bara sockerdricka.
De andra – Pollak, Shyffert och han den där smarta killen från expressen, var också bra och kul att höra, men mer på ett vanligt reguljärt sätt. Björn Ranelid var som nedstigen direkt ur litteraturhistorien. Som ett moln i byxor. Som en gammaldags bög, med kravatt och snygga vågor i håret, i baren på statt, Härnösand.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
5 kommentarer:
"A woman's guess is much more accurate than a man's certainty"
-Rudyard Kipling
Oavsett om man i alla väder (...) håller med den brittiske författaren om den saken känns det lagom pretentiöst att lägga in ett citat med visst kultur- och genushistoriskt värde här.
Programrubriken "Hur pretentiös får man bli?" utvecklades i mina öron till "på vilket sätt får man uttrycka sig med bibelhållen trovärdighet/attraktionskraft?". Eller "vilken form kan ett budskap/meddelande ha utan att gå förlorat genom att avsändaren själv står i vägen?"
Eventuellt var det ett bra tv-mässigt drag av vem som nu bestämde att samla ihop några som, åtminstone på ytan, kunde föra ett samtal på samma språk kring det hela. Intressant på ett annat sätt hade det varit att höra några utanför media- och kulturetablissemanget lufta sina tankar kring ämnet. Inte av representativa skäl utan innehållsmässiga.
Jag tycker schyffert och ranelid tillsammans var bäst. fantastiska. ge dem ett program ihop snarast.
Du beskriver det bra! Jag njöt så av fredagens program. Ranelids avslutningsreplik gick heller inte av för hackor.
Att få ögonen uppbända är stort. I just det pretentiösa finns storheten, de storslagna gesterna till de höga formuleringarna...ridåerna som gör klokskapen svårare att se.
Jag har gjort avbön tidigare, och var helt enkelt tvungen att göra det i repris. Att lyssna till Ranelids ord och samtidigt ta in hans yttre, en smekning för själen.
Skicka en kommentar