Gotland ber att få återkomma till våren

Vi är framme på Gotland nu. Bilresan gick bra, och var precis som för Robert Collin, fullständigt händelsefattig.

De skämtade rätt kul om honom på radion när vi var på väg till Nynäshamn. Utnämnde hans reportage till tidernas ointressantaste. Men när de läste upp de korta blogginläggen för oss lyssnare, hörde jag de poetiska kvalitéerna och jag tänker att Robert kanske inte var så fel ute trots allt. På något sätt hade han ändå lycktas fånga stämningen runt och på E 4:an en eftermiddag i oktober när snöoväer hotar, och jag tänker att om han hade hetat tja, ta vem som helst - Barbro Lindgren, så hade hans rapporter kunnat publiceras i något litet häfte. Ihop med lämpliga pennteckningar eller typ något åt det hållet.

Aftonbladet har tydligen tagit illa vid sig av allt häcklande, för de har lyft bort Collins reseskildring från tidningens nätbilaga. Så tyvärr kan det inte bli några smakprov.

Här i Vamlingbo är det tyst, vindstilla och silvergrått på himlen. Nu när träden börjar tappa sina löv blir det tydligt hur perspektivet förskjuts mot marken. Landskapet ser så platt ut och husen är så ensamma och utsatta där de står i små klungor. Ön vänder sig inåt nu, hon vill inte ha besök och hon tänker inte bjuda till på något sätt. Vill man vara här nu, får man roa sig själv.

Gotland ber att få återkomma till våren.