lördag 27 december 2008

livet och döden

I de poetsiska bilderna av utdöendet eller utslocknandet finns där alltid en sista strålande blomning, vackrare än någon annan, mer väldoftande, färgsprakande, lysande, skinande. Och vi vet att druvan ger sötare saft efter en frostnatt, att tomaten är som bäst just innan den ska ruttna. När naturen blir metafor för liv och död, firar livet sina största triumfer just före döden.

Så är det inte i verkligheten.

I går såg jag första delen av stjärnorna på slottet.

8 kommentarer:

a n k i e f o n t ä n sa...

Hö hö hö. Sicken ointressant dåre han är den där loffe.

Anonym sa...

Oj... hahaha... ja, en del vissnande är verkligen oskönt.

svenska zombies sa...

Haha!

Men jag håller inte med Ankiefontän (usch vilka snuskiga bilder jag får av ditt nickname) om att Loffe är ointressant, tvärtom. Han har spelat trummor med Jimi Hendrix och Pugh, han har skådespelat i flera lysande Slas-filmer och han kan se in i framtiden.

Peace in mind sa...

Nää, Ankie. Det gick att omvärdera herr Carlsson, han hade ett stort vemod och ett djup som var äkta. Punkt.

Huskorset sa...

Oj, vad du är skön när du är vass.

Michael Bergström sa...

Varför vill man titta på det där programmet?

a n k i e f o n t ä n sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
a n k i e f o n t ä n sa...

Fast jag känner ju inte karln så jag ska inte raljera. Hemskt av mig. sorry.