Tidigare fanns inga grafiska hjälpmedel för detta, så läsaren tvingades själv att tolka texten.
Så kom hjälpen, och spred sig. Redan 1945 såg USA nödvändigheten i att lätta upp sitt redan ganska hårda budskap till Japan, och målade en gul liten gubbe med glad mun på den atombomb som skulle fällas över Hiroshima.
Det skulle dock dröja ända in i våra dagar, med SMS, mejl och blogg, innan den gula axelklappen med glad mun fick spridning på riktigt.
Själv använder jag den inte, men många som jag har djup respekt för gör det ibland, så den måste väl anses som helt ok kan jag tänka mig.
Här har det däremot gått för långt. Ett stycke text som skulle kännas skönt och kärleksfullt och loose blir istället en ganska träffande gestaltning av skribentens inre bara ögonblicken före ett nervsammanbrott.
:-)
4 kommentarer:
:-)
Precis vad jag har tänkt på ett tag. Jag är en ambivalent smily- användare. Mest lägger jag till smilysar för att förtydliga att jag är ironisk, eller skämtar och inte menar allvar, i kommentarer på FB och i bloggar. Som en hjälp när jag skriver hastiga svar. När jag skriver i jobbet använder jag inte små gula gubbar. Inte tanter heller, för den delen. Inte ens i jobbmejl till nära kollegor som jag känner väl.
Gillar dem inte heller, och det tog flera år innan jag fattade varför folk skrev dit kolon och halva parenteser mitt i sina meningar.
Skriver man bra, ska det inte behövas, tänker jag.
ja, jag skrev ett eget inlägg, jag.
Skicka en kommentar