Jag var hos Tandläkaren i morse och låg där i stolen och tänkte på fysisk smärta. Det gör ju ont, trots bedövning, dessutom är det klaustrofobiskt med alla slangar i och tänger i munnen. Och så är det obehagligt med borrens högfrekventa ljud och den svaga doften av bränt vävnad efteråt.
När jag var liten var jag rädd för tandläkaren. Jag brukade gråta i väntrummet och jag hade inte sovit mycket natten innan. Det kunde bli en rätt dramatisk scen där inne i stolen, med mamma och tandläkare och en lång liten kille som vägrade öppna munnen.
Jag bär med mig de där minnena med en känsla av skam. Alla gånger då jag har ställt till det inför vaccinationer, enklare undersökningar och tandläkarbesök. Svettig i 70-tals polyesterpolo. Hand i hand med mamma på väg hem, rödgråten, utan bokmärke i fickan.
Det känns så jag på något vis, så typiskt Anders Sparring.
Nu när jag är vuxen sätter jag en ära i att inte visa min rädsla när jag är hos doktorn eller hos tandläkaren, utan agerar ovanligt avspänt, pratar om annat och ställer ovidkommande frågor om utrustningen och "tandläkarens arbetssituation i dag". De läser mig förmodligen rätt bra, tänker jag. Där är en kille som inte vill visa att han är rädd.
Nu låg jag då där i stolen och tänkte på smärta. Och jag tänkte på alla rotfyllningar där man måste lägga bedövningen direkt i pulpan, jag med säkerhet har framför mig, på alla de gånger då jag kommer att bita av en tand och tvingas knapra citodon i veckor innan jag kan få en tid. Eller på de visdomständer jag kommer att tvingas dra ut.
Och om vi lämnar tänderna: Alla obehagliga provtagningar man måste göra när man blir äldre och ska betala tillbaka för vällevnaden under 30 och 40-års åldern. Gastroskopi, ryggmärgsprov, skallröntgen, by-pass operationer med lokalbedövning, knän som hoppar ur led, lårbenshalsar som bryts, hornhinnor som faller av, sår som inte läker, lungor som inte fungerar, ett hål rakt in i matsäcken med en lite påse som jag får byta själv, dödskampen, vatten i lungorna, med en ensam sjuksköterska som snart ska gå av sitt pass och åka hem och titta på idol som enda sällskap
Jag tänkte på all smärta som ligger framför mig. Och hur jag ska försöka låtsas som att den inte berör mig.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
4 kommentarer:
Så här en kvart innan jag själv åker till tandläkaren läser jag din text. Oerhört fint beskrivet - känner igen mig i det mesta.
Tack! Och lycka till.
Med risk för att låta som en mindfullness-livscoach (även om det faktiskt är Jan Stenmark jag citerar, som i o f s kan vara en livscoach på ett bra sätt...):
- En dag ska vi alla dö.
- Alla andra dagar ska vi det inte.
Är det då inte märkligt att smärta hör till de känsloförnimmelser man kan "glömma bort", enligt något jag läst någon gång och som empiriskt bevisas av egen erfarenhet: När jag skulle föda mitt andra barn och värkarna tog fart ordentligt så var min första tanke inte "aj som fan" utan "ja visst ja! Det var SÅHÄR jävla ont det gjorde."
Hur är det med rädslan för smärtan respektive smärtan i sig - skiljer vi på dem i den här diskussionen? Är det samesame eller två olika saker?
Skicka en kommentar