söndag 10 april 2011

bostadsrättsföreningens styrelse

För en stund sen, när jag satt på balkongen och njöt av det vackra vårvädret, hörde jag plötsligt röster utifrån. Det var glada, ganska bestämda röster, men också försiktiga på ett energiskt och lite hungrigt vis, så som man låter på rösten när man samtalar med någon man inte känner så väl och är väldigt mån om att göra ett gott intryck på. Å satan, tänkte jag. Det är städdag i föreningen. Eftersom jag bara hade morgonrock och pyjamasbrallor på mig böjde jag mig försiktigt ut och försökte slå ett öga runt knuten utan att själv synas. Mycket riktigt, där patrulerade fyra personer i fritidsfleece och kepsar den lilla bergsknallen mellan vårt punkthus och nästa. De rörde sig lite planlöst runt varandra, lite som man ju gör när man har tagit på sig ett uppdrag men inte har en aning om, och inte vill att någon ska lägga märke till hur lost man är. Jag antog att de tillhörde den där gruppen som ska plocka kvistar, ölburkar, hundbajs så att inte barnen trampar i det och jag tänkte: Helvete! Hur kunde jag missa detta.

Det tog en stund. Jag var fortfarande ganska groggy efter nattens sömn, men efter en stund insåg jag att detta bara var fyra helt vanliga civila Årstabor ute på någonslags riktningslös promenad. Ingen annanstans runt huset såg jag någon som krattade, eller rensade, eller tände en grill eller drack en folköl. Dessutom, insåg jag, bor vi ju i i hyreshus. Tack och lov.

För ett och ett halvt år sen var jag ordförande i en bostadsrättsförening och jag tänkte tillbaka på den tiden lite som jag föreställer mig att man tänkte tillbaka på perioden runt en skitig skilsmässa eller en taskig årskurs på mellanstadiet. Jag hade konstant dåligt samvetet och utvecklade en skygghet inför grannarna och deras frågande, förhoppningsfulla blickar så fort de mötte mig i trapphuset. Utåt sett var jag trygg och rättvis och hade föreningens fulla förtroende. Men inåt odlade jag föraktet för alla andra som bodde där, deras caffe latte-färgade vardagsrumsväggar, deras barnlösa äktenskap, deras volvo V70.s, deras oförmåga att förstå att även en person med social fobi eller alkoholproblem eller problem att någon gång i halvåret betala avgiften på utsatt datum, eller med utländsk påbrå också måste ha någonstans att bo (detta gäller naturligtvis inte någon av er som läser denna blogg, utan bara alla andra i den där fastigheten). En gång i månaden hade vi styrelsemöte och då pumpades det vin ut bag in box och käkades ostkex, medan föraktet för alla andra som bodde i föreningen landade tillsammans med smulor och vinstänk på vardagsrumsmöbler och mattor och på tangentbordet till den Mac-book som för dagen balanserades i det snart ganska berusade knät på kvällens protokollförare.

Och när jag kom hem la jag papper och nycklar och annat skit i en hög i vardagsrummet och försökte glömma eländet. Vi äger vårt boende. Detta är bra, intalade jag mig. Detta är en övning i att förvalta och ta eget ansvar, intalade jag mig. Vi är lyckliga som har det så här, intalade jag mig. Värdet på lägenheten har stigit med 5% på grund av vår noggranna förvaltning, intalade jag mig. Och så en dag i november slank det ner ett brev från bostadsförmedlingen. Mimmi hade blivit anvisad en hyresrätt i samma kvarter. Jag avgick nästa dag, och 6 veckor senare var vårt liv som slavar under en bostadsrättsförening ett minne blott.

I slutet av Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts föreställning ”ljust och fräscht”, presenteras ett antal påståenden, grafiskt mot scenfonden. Påståendena rör alla vår relation till detta med boendet och livets tomhet, och framkallar alla små skratt. Det sista av dessa träffade mig som ett spjut i bröstet: (obs, inte exakt återgivet nu, jag var lite full när jag läste det) ”Även om du lyckas skaffa dig en åtta på strandvägen, kommer du förr eller senare ändå att bli tillfrågad om att vara suppleant i styrelsen.”
Och jag bara: Det DÄR handlar i varje fall inte om mig.
Inte just ju i varje fall.

3 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Här skrev jag ett långt svar till dig, som föll bort i etern. I alla fall: Underbart kul, och sant inlägg!

Exakt på pricke som det varit i det hus jag bor. Amatörer med champagneblink i blick. En stämning, trettio översvämninga med dito vatenskador. Gissa om de är populära hos Stadsbyggnadskontoret.
Jag tycker du ska fylla ut texten lite och skicka som artikel till Hyresgästföreningens tidning.
Återkommer om allt det andra jag sa.
Ha det fritt!

Anders Sparring sa...

Vilken lättnad att första kommentaren på det här inlägget inte är från någon som bodde där i vår förening, utan från en som fattar läget.

Ska se vad jag kan göra åt texten. Tror du verkligen att hyresgästföreningens tidning skulle vara intresserade?

Gabrielle Björnstrand sa...

Det kan de vara, om inte ämnet är uttömt. Men du är ju dessutom rolig. En bra text med kul ton kan alltid vara välkommen.
Jag har själv en "följetong" liggande, oskriven gudskelov. Det var visst någon tröttnad stockholmare som skrev om det här i romanform, obegripligt tålamod!

Annars kunde det ju funka som debattinlägg, med lite info om de bakomliggande politiska procedurerna. Men DET orkar du väl inte, och inte jag heller, just nu.