försommarkväll

Nu blir det såna där kvällar igen, som man kan dö för och som jag antar är själva anledningen till att det finns posei och vemod och överhuvudtaget kulturella uttryck så här långt norrut. Försommarkvällar är liksom det goda i alkoholen, på mig har de en svårslagen är och nu-effekt, jag bryr mig mycket lite om morgondagen, kan sitta uppe hur länge som helst. Allt är bara frid, som Olle Adolphsson sjunger (fast i ett helt annat sammanhang). Man röker cigaretter, slår upp en liten romdrink fast det är arbetsdag i morgon, lyssnar på bussen som pustar upp för Sköntorpsvägen, kommer att tänka på sånt som man inte kommer att tänka på när man har helvetet uppe under näsan hela tiden. Det är detta man längtar till under hela året, meningen med livet är så kort, några kvällar i slutet av maj och början av juni, som att vara ung. Sen börjar allt om från början igen.