Det regnar tröstlöst ute. Jag har varit ensam hemma hela dagen. Lomar runt i myskläder och försöker jobba. Har värmt lasagne i ugnen och kaffe på spisen. Ljudbilden är densamma som hemma hos en farmor född på 20-talet. Grannens rör och en klocka som tickar i vardagsrummet. I övrigt tystnad. Märkligt. jag visste inte ens att vi hade en klocka som tickade. Här är så mycket ljud jämt. Konflikter, matlagning, bolibompa, nintendo DS och telefon. Jag känner mig direkt overklig. Tycker nästan synd om mig själv. Vaknade inte förrän elva i morse eftersom det inte låg någon och sparkade på mig. Gick ut i vardagsrummet och såg att allting såg exakt ut som det gjorde när jag gick och la mig i går kväll. Ute regnade det. +14, vad är det nu? +12 kanske. Jag är ensam hemma. Känner mig som en överlevare efter ett atomkrig.
5 kommentarer:
Känner igen känslan.
Märkligt att det som man ibland kan längta allra mest efter, att bara få vara i fred, kan kännas så övergivet sorgligt.
Håller med. Det är egendomligt. Nästan som om det fungerar som jetlag gör, men att det inte har med störd dygnsrytm att göra, utan snarare störningsmomenten från omgivningen. Det tar några dar innan man vant sig vid sitt ensamliv. Sedan tar det några dar att vänja tillbaka när hjorden är hemma igen.
Man går runt och tycker lite synd om sig själv. Känner ni igen den känslan?
Du beskrev just min påskhelg...
Mja... Inte direkt synd om, jag skäms mer över att jag inte tar tillvara på tiden tillräckligt. Hedrar Jante, mao. Fjolligt är det i vilket fall.
Skicka en kommentar