Om oron för pengar

Efter ett riktigt taffligt framträdande på ståuppklubben Big Ben i kväll (det är ju förnedring detta, att jag tränger mig ner på dessa klubbar och försöker skämta gång på gång, måste försöka lägga av på något obemärkt sätt, för det är helt ärligt - och jag koketterar inte nu, det är ingen som vill att jag ska hålla på) gick jag hem och såg Jerry Seinfelds "the Comedian" på DVD. I en scen sitter han och pratar med Jay Lenno, och de pratar om vad som får dessa två giganter att ändå, trots allt motstånd, gå upp på scen kväll efter kväll. Lenno säger att vad som än händer måste han kunna försörja sig på ståupp, det är det som driver honom, och han säger att han inte har rört en dollar av alla de pengar han fått i lön för "the tonight show". Jag vet aldrig vad som händer i morgon, säger han. Jag måste kunna försörja mig ändå. Och han säger att detta är drivkraften. Det är detta som gör att han fortfarande håller på med det han gör.

Jag tycker på något vis att det är storartat. Denna den eviga oron, känslan av att allt kan tas ifrån en. Jay Lenno är ju en av världens största underhållare, och om han nu inte har rört en dollar av sina TV-pengar, förmodligen en av världens rikaste småsparare. Det finns något mänskligt och kantstött över det som jag älskar. Jag är likadan. Går ständigt runt med den där känslan av att allting när som helst kan tas ifrån mig. Och jag tror att det är en viktig känsla. Tror inte att jag hade fungerat i mitt arbete om jag inte kände så. Hade inte fått någonting gjort.