farbror blå

Jag blev stoppad av polisen i kväll. Han stod i mörkret på Gullmarsvägen, just vid farliga skymda kurvan vid Etsarvägen med sin varselväst och vinkade in mig. Spännande, tänkte jag, äntligen händer det något. Jo, för jag tillhör ju typen som får lite extra puls när jag hör sirener, som gärna vrider på huvudet om jag ser blåljus, och som gärna stannar upp och tittar lite nyfiken om jag ser ambulans och polis runt en trafiksituation.

Jag gillar poliser. Väldigt mycket. Jag känner att jag måste komma ut med det nu. Men när jag var liten var jag så oerhört rädd för dem. En gång, under en demonstration utanför spanska ambassaden 1974, då jag, mamma och pappa och kanske ytterligare 70 vänstermänniskor hade samlats för att protestera mot Francoregimen, blev jag vittne till ur en grupp poliser, ganska brutalt, tryckte ner en kille som försökte ta sig över sängslet, in på ambassadområdet. Hans kind trycktes ner mot asfaltsgruset och kinden såg så naken ut där mot marken, pappa höll för mina ögon och mitt hjärta slog. Jag kände hat den gången. Trodde att poliserna hade dödat killen. Ville någonstans djupt inom mig springa ner för den korta backen till ambassadgrinden och poliserna och spraka på dem, slå och gråta så att snoret rann. Men jag stod kvar, och lät hatet verka inåt.

Under hela min tonår var jag rädd för poliser. Eftersom jag fortfarande var lite vänster och inte höll på med idrott eller musik, kunde det hända att jag hamnade i de stora grupper av punkare och skinheads som drog runt i centrala Stockholm med folkölskassar och illaluktande frisyrer. Polisen var ofta med och höll ett öga på oss. En gång, det var valborg och vi hade gjort upp ett stort bål på Hötorget, blev situationen kravalliknande. Poliserna tog till batongerna, och mina hatkänslor var nära att spränga mig.

Men jag gjorde inget. Jag drog mig undan, ner på en sidogata. Ingenting kunde vara värre än att bli arresterad och få en prick i registret. Det bara fick inte hända. Trots att jag var 17 år och ganska intelligent, kunde jag inte se någon framtid alls bortom en sådan kontakt med polisen. En prick i registret. Inga jobb. Ett liv i misär och missbruk. Det visste alla.
Nu är jag äldre. Nu är jag samhällsbärande. Nu har den fina lilla försvarsmekanismen som kallas för reaktionsbildning, och som är en ovanligt aktiv mekanism i mitt psyke, vänt mitt hat till ren och pulserande röd kärlek.

Jag var givetvis väldigt nervös när jag blåste och jag darrade lite på både hand och röst när jag sträckte fram körkortet och försäkrade att bilen var både skattad och försäkrad. Eller som jag lite skämtsamt uttryckte det: "Ja det hoppas jag verkligen".
Polismannen var säkert 12 - 13 år yngre än mig. Jag skulle typ ha kunnat vara hans kolloledare i början av 90-talet, men när han stod där utanför min bil i det kalla vintermörkret och ställde sina frågor, tedde han sig som en mycket gammal och mycket sträng och rättvis magister.

Jag var spik nykter visade det sig. Och allt annat var i sin ordning. Han bekräftade detta, och jag ville bara kliva ur bilen och ge honom en kram och tacka för allt. Ville inte att situationen skulle vara över.
"Ha en bra kväll", sa han.
"Detsamma", sa jag.
Och jag menade det. Det var länge sen jag menade det så mycket.