Runt isen är det vallar av snö, där man kan sticka ner sina skydd, eller sätta sig på ett sittunderlag och dricka kaffe. Från vårt hus är det bara ett par undra meter dit bort, men ändå är det som att hamna i en helt annan värld. Bollplanen är anlagd i ingenmanslandet mellan den där ringen av småindustrier som omger hela stan och villaidyllen som tar vid därutanför. Bolidenvägen skär av oss från Globen och slakthusområdet. Svenska Hockeyförbundets lokaler vänder ryggen till oss, och åt andra hållet breder Enskede ut sig. Detta är ingens revir. Hit kan vem som helst gå.
Våra barn kan inte åka skridskor. Jo, Stella kan, men Mårten och Alexander har aldrig stått på ett par förut. För Mårten börjar det bli kritiskt. När som helst kommer det hem en lapp från skolan om att hela klassen ska iväg på någon idrottsdag till Kärrtorp för skridskoåkning, och kan han inte åka då, kommer han gråtande att tvinga oss att vabba den dagen. Det ligger prestige i skridskoåkning. Ingen vill vara den där darriga lilla typen som åker på lädret. Mårten skulle aldrig gå med på det. Hellre skar han av sig fötterna.
(Enligt säker källa har jag hört att den 11-årige Jan Gulliou fick öva skridskoåkning inför en skoltävling, när de andra barnen hade vanliga lektioner, eftersom han inte kunde åka skridskor alls. Lärarna visste att situationen skulle bli ohållbar om han inte vann den där tävlingen, så han fick dispens.)
Så vi packade ihop oss och tog bilen dit bort. Packade upp, snurrade på ungarna skridskorna, stod där och frös och hejade på. Det var lite magiskt att se Mårten och Alexander ta sina första stapplande skär. Som att se solen gå upp för första gången.
Jag hoppas att det är minusgrader nästa helg också.
1 kommentar:
Oh ja, en sån där gammaldags skridskobana med infruset grus i isen och en gubbe som svär och går med en bred skyffel (ibland) till fots över isen och ibland spolar på lite mer vatten.
Jag tror att de försvann ur (det extremt korta) minnet då många vintrar i rad var varma.
Sen hade man byggt något annat på den där planen.
Mina två stora barn kan åka skridskor, vi åkte varje sportlov då de var små. Varje dag. Vi skolkade aldrig, och det var jag som var en sån där curling/sportmamma som inte tillät undantag. För jag visste och vet att ska man kunna åka skridskor så måste man hålla på lite mer än bara pröva.
Nu åker de bättre än alla (franska) kompisar, de glänser på skridskoisarna, djärvare och elegantare än i stort sett 60 miljoner fransmän.
MEN, med minsta barnet, åttaåringen, har det inte blivit av. Ingen vill hålla på längre, varje dag. Det är lite som med min yngste svåger som inte kan cykla. Fast möjligen är det ännu värre.
Jag hoppas också att det blir minusgrader nästa helg, och att ni hinner ut en gång i veckan också. Man måste köra OFTA, Anders, för att se någon förbättring.
Skicka en kommentar