Fula kläder

Jag blev stående i hallen ganska länge i morse och valde jacka/kavaj. Två parametrar:

1      1. Det börjar bli varmt.

2      2. Jag vill se bra ut.

På vintern är det sällan några problem. Det är lätt att svepa in sig i stora svarta rockar och trycka ner något över huvudet och ändå se OK ut. På våren är man naknare (och har så mycket mer att dölja). Halsen blir längre. Hårfästet ligger högre upp märker man. En ytterligare genomskinlighet har smugit sig in i ens karaktär. Blicken är något dummare, den flackar, möter endast blickar under ett kort ögonblick, hela ens gestalt utstrålar falskt självförtroende, man är ful och har taskig hållning. Man är blek och jävlig, oklippt.

Och man har inte köpt lätta kläder på åtta månader.

Jag jobbar uppe på Hökens gata på Södermalm just nu och när jag klär mig klär jag mig för promenaden längs Götgatan, i synnerhet då den sista biten, från Medborgarplatsen upp förbi bokaffären Hansson & Bruce, förbi Brunogallerian; den biten av Södermalm som plötsligt känns lite city och där folk verkligen ser OK ut. Det är här jag kan känna mig så där naken. Och när jag rustar mig i kläder, är det min spegelbild i Filippa K:s skyltfönster på Götgatan 21, jag måste suggerera fram där hemma vid hallspegeln. Jag vill se mig själv, snabb, något framåtböjd, smal och med mycket energi. Väljer jag fel, kommer jag inte att upptäcka det förrän det är för sent.

I morse valde jag fel. Bilden jag frammanade var bilden av mig själv som 21, 14 kilo lättare och dessutom i en annan tid. Någonting långt inom mig skrek NEJ, när jag som i slow motion drog fram en kort svart manchesterkavaj med dragkedja och som i en dröm drog den på mig, Jag lyssnade inte. Jag bad min inre stylist att hålla käften för ett ögonblick, åtminstone medan jag knöt skorna – bruna, låga – och kunde se helheten.

Jag såg för jävlig ut, men tänkte att det kunde ha med hallspegeln, och den dåliga belysningen att göra, att allting skulle se helt annorlunda ut när jag gled fram på Götgatan.

Nej, skrek det inom mig. Byt.

Tyst! röt jag tillbaka, låste dörren och gick till skolan med Mårten.

Och redan när jag hade kommit ut genom porten och kastade en blick över axeln och såg min spegelbild blixtra till i de där smala glasen medan porten gled igen, såg jag hur för jävlig jag såg ut. Hur jackan var för kort och därmed gjorde mina ben så oändligt långa, hur de smala slitna jeansens blåfärg skar sig mot det svarta, hur mina skor fick mig att se ut som en skånsk inavlad bondpojk, på besök i storstan.

Dessutom är jag tjock om magen, något som tighta lite för korta kläder verkligen förstärker.

Åh, jag orkar inte skriva mer om det här nu. Jag tog mig till jobbet, undvek att titta i skyltfönstren, undvek att möta blickar. Och nu sitter jag här på kontoret, i ett stort rum, med dörren stängd. Inlåst i min clownkostym.

Jag såg två episoder av Mad Men i går. Aldrig förr har man pressat så mycket poesi ur en TV-serie. Den här säsongen är den vackraste jag har sett. Den inre skönheten överträffar alltid den yttre. Slutsekvenserna i ep 5 s 5 får mig nästan att gråta när jag tänker på dem. De är det bästa som har skrivits för TV. Jag tröstar mig med dem och kommer att vara i dem när jag vandrar tillbaka, längs Götgatan i eftermiddag. I mina fula kläder.

Hurra för bloggen.

Å fan, klockan passerade midnatt för en timme sen och jag lyckades totalt glömma bort jubileet.
I går fyllde den här bloggen fem år!
Jag älskar min blogg. Tycker rent av att den är en av de bästa bloggar jag har läst. Den är personlig, stundtals välskriven, rolig och allvarlig. Ingen Knausgård kanske, men väl en - ja vad heter han..Hans Koppel.

Fem år och över elvahundra inlägg. Mest i början. Bäst i början också. De allra bästa inläggen publicerade jag nog hösten 07, men det glimmar fortfarande till ibland.

Här är det första inlägget jag skrev.

Och här är ett av de bästa.

Det här skrev jag som avsked en gång. Grandiost. Men falskt, eftersom jag tog upp bloggen igen efter några månader. Och det har jag ju gjort flera gånger sen dess. Är säker på att jag kommer att lägga av igen. Och börja om. Och så vidare.

Hurra för bloggen.

Ungdomligast

Marcus Johansson, svensk Standups varmast klappande hjärta, har startat en ny blogg, där han i sann nätknarkaranda börjar med att retweeta sina bästa inlägg från den förra. Ja, så hade jag också gjort, lugn i stormen, det kommer att komma mer från Marcus, det hoppas jag. Bland de återutgivna texterna finns i vilket fall som helst den här, med en slutkläm som i all sin enkelhet är något av det finaste jag har läst.

Och bloggen i sin helhet hittar ni här.

Ebba och Didrik

Stella tittar på Ebba och Didrik. Hon har sett de tre avsnitt som än så länge ligger på SVT-play och nu matar hon i sig resten via Youtube. Det är dålig synk och dålig bild, men Stella sitter som klistrad.

Ebba och Didrik har en alldeles egen ton. Det måste vara gjort i slutet av 80-talet och det där fula fula decenniet skiner verkligen genom. Det är midjekavajer på de vuxna och fula (moki-liknande) pastellfärgade linnen och kjolar på barnen. Men serien känns ändå tidlös. Den är perfekt castad och spelet är förhöjt upp till en nivå som bara Peter Schildt behärskar. Ebba skriker sina repliker och skulle kunna vara olidligt, men det funkar så bra. Man tror på vartenda ord hon säger. Och Micke Lindgren som spelar den unge charmören Mårten, är lysande i rollen som gossen alla flickor är kära i. Sten Elfström som pappan och Susanne Reuter som mamman spelar med vemod och humor och tar sina barnmotspelare på absolut allvar.

Serien har ingen usp i storyn, eller casten. Den handlar om vanliga människor med vanliga problem, men den här gjord med ett så förhöjt handlag och sån exakthet i manuset, att den känns elektrisk i varje scen.

Och jag som jobbar med barnTV och barnböcker, känner att här är min målbild. Så här bra kan en dramaserie för barn bli. Så här bra vill jag att det jag jobbar med också ska bli. Så här allvarligt, vemodigt och sorgligt, men också halsbrytande rolig. Det är bara att jobba vidare.

Ebba och Didrik just  nu på SVT-play (och youtube)
Inte missa!

några timmar före earth hour

Tidigare i kväll när jag gick ut för att kompletteringshandla saffran vid halv åttatiden, var Årsta dött som en avsomnad bruksort i Bergslagen. Inte en mäniska, inte en bil. Asienrestaurangen nere vid rondellen var öppen, men där inne var det tomt. På trottoaren utanför stod en kvinna, närmast psykotiskt ensam, absolut stilla, med blicken mot öster, medan jag cyklade genom rondellen och vände västerut, uppför backen mot krönet vid Ymsenvägen, där de sista resterna dagsljus målade de mörknande höghusen i en kall ton av aprikos.
Och jag tänkte inte en tanke på Earth Hour. Undrade bara hur långt vi har kvar.