Åskovädrets dramaturgi

I kväll drog ett åskväder förbi här på södra Gotland och det var naturligtvis spektakulärt och väldigt vackert men också uppskakande, som man ju måste låta ett åskväder vara om man vill förbli en hel människa. Att vända ryggen till ett åskväder är som att vända ryggen åt livet självt. Sällan bjuder naturen upp till en så dramaturgiskt perfekt gestaltning av tillvaron som under ett åskväder, så det är nog bara att tacka och åka med.

Om man tänker efter så följer varje korrekt uppbyggd historia skeendet före, under och efter ett åskväder ganska exakt. Det börjar alltid med att det känns kvavt, och luften känns svår att andas. Det finns en grundläggande obalans och den måste rättas till innan vi kan andas lätt igen, som i en film, där karaktärerna lever ett liv under ett tryck som måste utjämnad innan historien är över. Någon sniffar i luften och konstaterar att det är åska på gång. Nej då, säger någon annan, jag har kollat vädret på min app här på mobilen, det ska inte bli åska, nu åker vi till landet. Förnekelse, en ovilja att acceptera att förändring är på väg. Jättevanligt när man bygger upp en historia. Men så drar molnen ihop sig. Och nu uppdaterar plötsligt klart.se eller yr.no sina prognoser. Även den mest fyrkantige och dryge i-padfantasten tvingas ge med sig. Ok, det är åska på gång. Vad skönt ändå. Då kanske den här huvudvärken släpper? Men också: oj vad läskigt. Tänk om vi dör? Eller om strömmen går eller om blixten slår ner och modemet brinner upp. Någon tittar efter om det finns stearinljus hemma, någon drar ur alla sladdarna. Någon går ut och sätter sig i bilen. Akt två pågår. Något väntar. Vi befinner oss i en värld av undantag. Vi är i den andra världen, borta från vardagen.

Så rullar det in. Blixtar syns på avstånd. Någon räknar pilsner. Vi tar fortfarande inte ovädret på allvar, men en känsla av att vara liten och maktlös slår rot. Och så brakar det till utav bara helvete och åskvädret är på oss och det vill oss något, vill stöta bort oss. Luften darrar av joner, ett barn börjar gråta, någon som vanligtvis aldrig tappar fattningen, gör det nu fullständigt (Ander Sparring) och skriker åt sin familj att de för fan måste komma inomhus om de inte vill dö. Tredje akten kan börja.

Och så dör vi. Strömmen går. Allt blir svart. Vi kommer bort från varandra. Allt tycks förlorat. Åskvädret har vunnit. Men så stryker någon eld på en sticka, tänder ett stearinljus och vi ser varandra igen. Samlar ihop oss och går till fönstret för att se hur åskvädret drar bort. Det regnar lätt. Vi räknar våra förluster (modemet åt helvete) och väger det mot vad vi har vunnit (det är plötsligt lätt att andas igen). Molnen skingras, solen tittar fram igen, ovädret är över och historien är slut.
Och vi glömmer bort vad vi just har upplevt, bara så att vi kan lära oss det igen.

(Skrivet på i-phone eftersom strömmen har gått.)