onsdag 29 augusti 2012

Svenska standupgalan - kort, mycket kort

I går kväll var jag på Svenska Standup-galan och hade i enlighet med min dåliga självkänsla inte sett till att få fribiljetter (som ALLA ANDRA), utan satt bland de betalande nere på parkett, bland alla de som inte förstod ett enda av alla de interna skämt om Sven Brundin och Per-Robin Gustafsson etc som levererades från scen.

Kvällen till ära hade jag också klätt mig fin i slips och snygg kavaj. Det var jag med några få lysande undantag, ensam om. Marcus Johansson hade kammat snedbena, det var allt, jag träffade honom redan i foajén och förstod i ett isande ögonblick hur överklädd jag var. Jag tittade mig hätskt omkring. Pikétröjor och T-shirts, jeans och sneakers. Någon hade en vit kavaj. Jag var absolut ensam om att bära slips.

Så, jag satt där nere på parkett och kände mig dum och finklädd och åt läkerol och försökte trots allt njuta av tillställningen, kände mig ensam och lite tom. Det är faktiskt hemskt att vara ensam på teater eller bio tycker jag. Särskilt om det ska skrattas. Skrattar gör man tillsammans, man knyter an till varandra och skrattar åt samma saker, man tittar på varandra och stöter till varandra i sidan och viskar att jävlar vad roligt. Men att helt själv falla ut i gapskratt, när stolsgrannen sitter tyst, gör bara att man känner sig  som någon som befinner sig i förmaket till en psykos. Två damer (medelålders dotter och urgammal mor) satt innanför mig. De förstod ingenting, var tysta och avståndet mellan mig och dem blev större för varje gång jag brakade ut i skratt.

Efter föreställningen - där den absoluta bottennoteringen var när Parisa Amiri och Quetzala Blanco skulle dela ut pris till årets kvinnliga komiker,Marika Carlsson, som för övrigt skällde ut dem redan på scen, efteråt var folk som galna, till och med Messiah Hallberg gick och gnisslade tänder på terrassen utanför södra bar, för Parisa Amiri och Quetzala Blanco hade varit så där taffliga som man bara blir när man inte har förberett sig och plötsligt drabbas av tillintetgörande nervositet inför 300 betalande - tänkte jag nog gå hem. Jag såg framför mig hur jag skulle stå i ett hörn, förbiminglad av alla och bara känna mig tung, gammal och tom. Om jag tycker att det är jobbigt att sitta på teatern ensam, så är det ingenting mot vad jag känner inför att stå och låssas som att jag inte är ensam i en bar. Men redan i trappan ner från parkett sveptes jag med av ett helt stim glada ståuppare som ville dricka och prata. Det är märkligt det där, hur lätt man kan slungas ur en sinnesstämning och sugas  in i en annan. Nu skyndade jag mig ner i baren och drack 5 öl och mjuknade upp avsevärt. Jag blev dunkad i ryggen och dunkade tillbaka.  Folk gav mig komplimanger för mina vackra kläder. Daniel Ryan Spaulding kastade förstulna blickar åt mitt håll. Jag kände hur axlarna sjönk.
-Bra gala, sa jag till folk som undrade vad jag hade tyckt.

Avslutningsvis fick jag en kram av Özz Nujen (som inte har en aning om vem jag är) och kunde glatt åka hem för att omtumlat berätta för Mimmi om min fantastiska kväll. Somnade halvfull och var för första gången på fem år lite bakis när jag kom med barnen till skolan.

5 kommentarer:

Joseph sa...

Intressant känsla det där. Jag har haft den många gånger också när jag varit på oslipat eller malmö comedy festival på egen hand. Fast istället för att känna mig tung, gammal och tom har jag känt mig tung, ung och tom.

Sebastian L. Karlsson sa...

Du beskriver den obekväma känslan spot on.

Bra fångat!

Gabrielle Björnstrand sa...

"Det är märkligt det där, hur lätt man kan slungas ur en sinnesstämning och sugas in i en annan."

Bra att alltid tänka på innan man går i cirklar kring navet, sas.

Rolig ärlig text (som vanligt).

Sanna Eklund sa...

Lite sent kanske men Ann Westin tipsade mig om denna utmärkta text. Och jag kan bara hålla med. Bra!

Anders Sparring sa...

Tack Sanna! (Och tack Ann)