Vi har just sett Andrea Arnolds "Wuthering Heights" och jag förstod den inte. Våra stackars barn såg den också och Mårten grät för att det var så läskigt. Ytlig film. Historien redovisad genom nervös handkamera, obegripligt lerigt och skitigt (lite som Galenskaparna/After Shaves parodi på finsk film), grymt och ångestfullt. (Skulle jag leva i den där fula meningslöst tråkiga Engelska landsbygdsmiljön, skulle jag ta livet av mig.) Och man förstod inte vad Heithcliff och Chatherine såg hos varandra. De var för hårt hållna, för kalla, eller kanske för dåliga skådisar, i den delen av filmen då de skulle vara mycket unga, vilket resulterade i att de vuxna skådespelarna som skulle ta vid och spela dramat till det grymma slutet, inte hade något att falla tillbaka på. Det fanns ingen nerv, mitt i allt det nevösa.
Jag är väldigt besviken.
Fishtank var ju storartad.
Påskafton vid Jarun
2 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar