Hallå där, du arrangör av författarbesök!

Nu ligger min profil på författarcentrums hemsida uppe. Jag är sämre än vad jag trodde på att sälja mig själv i text, men jag vet att jag sprider både glädje och värme när jag kliver in i ett rum. Dessutom är jag mycket bra på det jag gör och tycker om att möta en publik. Så sprid detta och för höge farao: BOKA MIG!

KRAM
Anders

40-talisterna

Jag minns en mörk höstkväll i det tidiga 80-talet hur jag satt framför TV:n, vidöppen för nya intryck och såg på det där debattprogrammet som leddes av skådespelaren Janne Bergquist. Studion var fylld med folk födda på 1940-talet och 1950-talet och detta var första gången jag hörde uttrycket 40-talister, i varje fall med just den laddning som ordet senare har fått. Kan Anna Wahlgren ha suttit i studion, som representant för 40-talisterna? Och typ Nina Lekander eller eventuellt Unni Drougge som representanter för 50-talisterna?  Jag kommer inte ihåg namn, skjuter lite från höften, men de var många, och de var arga. Debatten handlade hur dessa ”40-talister” hade lyckats roffa åt sig alla betydande poster i samhället. Hela kultursektorn styrdes av dem, det var de som satte den politiska agendan, i näringslivet var fortfarande 20- och 30-talisterna starkast, men även här började 40-talisterna vinna inflytande.  Och 40-talilsterna visste bäst, det var de som hade gjort revolution -68, det var de som hade stått på barrikaderna och ockuperat kårhuset. Männen var kraftfulla, med helskägg och kvinnorna hade startat grupp 8. De var oantastliga och ofelbara. Och detta debatterades man nu. ”Ni sitter på alla stolar!” ”Ni sätter agendan!” ”Det finns ingen plats kvar för oss!” ”Ni är JÄTTEPROPPEN ORVAR!”

Skratt i studion. Jätteproppen Orvar. Uttrycket var så roligt att man återkom till det flera gånger under kvällen. Det spred sig som en löpeld runt de branta gradängerna och dagen därpå tror jag att det syntes i fetskrift på Aftonbladets eller Expressens löpsedlar. Själv satt jag där hemma i Fruängen, i den gropiga soffan från Obs interiör och smakade på ordet, lät det rulla runt i munnen och sneglade på mamma och pappa. ”Det är er de pratar om nu!” Och för mitt inre vacklade de till där uppe på piedestalen. För första gången. Ni är är jätteproppen Orvar. 40-talisterna! Och från och med nu kunde man inte nämna dem utan ett stråk av förakt, eller förfördelad bitterhet i rösten.

Och så har det sen förblivit.

Sedan den där kvällen i början av 80-talet har 40-talisterna har varit en förlöjligad generation. Kanske den enda generationen som har klumpats ihop på det där sättet, där man har dragit alla över en kam, med ingen annan utgångspunkt än från mellan vilka år de är födda. Och så är det fortfarande. Det är som att vi alla är tonåringar i relation till dem. Alltså, vi kostar på oss att se oss som osnutna barn i relation till våra föräldrar. ”40-talist”, det betyder burgen, stockkonservativ och självgod för oss. Det betyder fullt frisk också. De åker motorcykel och har sex fast de är så äckligt gamla. Och vi suckar och upprepar floskler om att ålderdomshemmen kommer att vara översvämmade av kärnfriska 80-åringar om tio år, att de hade det bättre ekonomiskt än vad vi kommer att få det. Och att de alltid ska ha rätt.

De borde skämmas!

Vilket de också gör. Eftersom min generation, 60-talisterna, har bankat in budskapet under 30 år, lägger de sig ner så fort decenniefrågan kommer upp. ”Jag vet…jag är 40-talistgubbe jag”, sånt får man höra av stackars farsor och svärfarsor.

Och vi går fria. Vi, som är deras barn, har slagit oss till ro med detta och har knappt brytt oss om att bli vuxna själva. I går såg jag komedin ”This is 40”, som handlar om ett par ur min generation, två välbärgade medelklass-vitingar födda runt 1970, och när jag hade sett filmen kände jag hur jag skämdes för min egen generation. Vi som slog oss till ro, där i skuggan av våra föräldrar, vi som hånade dem för deras präktighet, vi har inte ens brytt oss om att bli vuxna själva. Vi är som stora, ganska charmlösa barn, ointresserade och osolidariska, men desto mer ängsliga för hur vi själva framstår i vår egen kontext. Vi är ateister och ointresserade av ideologier. Vi twittrar som om det gällde livet. Vi döper våra barn till ironiska namn och heminreder bort samma känsla av vanmakt, man för 40-år sedan valde att demonstrera sig ur.  Och när Tommy Nilsson (något äldre än oss) i måndags kom ut som ”Black”, visserligen som ett led i marknadsföringen av en ny chokladsort, men det visste ju inte vi, vände vi oss som en man mot honom och hånskrattade bort resten av den dagen.

Och vi sitter snart på alla viktiga poster i samhället. Anders Borg, är en av oss. Fredrik Reinfeldt. Jan Helin. Liv Strömqvist är inte en av oss. Inte heller Ali Esbati. De är yngre. De är fullvuxna. Ideologiska. Vi är barn. Barn med makt.

Vi är jätteproppen Orvar. 

Måns och Marie, en bokserie om döden

I slutet av högläsningen av boken om Måns och Mari och vintern, känner jag ett uppdämt behov av att ropa DÖD eller eventuellt något runt ord. Minns ni böckerna? Genom fyra vackert illustrerade bilderböcker från tidigt 70-tal får vi följa syskonen Måns och Marie och deras märkvärdigt ansiktslösa beskyddarinna Matti genom årstiderna. En bok för varje årstid och allt hinns med, från en riktig julkrubba med Jesus i centrum, till en något avideologiserad, men ändå förstamaj-demonstration. Måns och Marie tar med vidöppna (i både bildlig och bokstavlig mening) ögon in allt det nya och fantastiska som sker när tidshjulet långsamt och vemodigt rullar framåt, ledda vid handen av Matti. Och trots att böckerna är kliniskt befriade från konflikter och problem, fyllde de mig med djupaste obehag.

Jag var rädd för den där Matti när jag var liten. Ingen annan karaktär i barnlitteraturen (inklusive Mårran) har haft en sån kyla och tystnad omkring sig. Det är som att varje uppslag skildrar ett långsamt koagulerande. I ett uppslag i Måns och Marie och Vintern, ser vi hur Måns (säkert med en klump av vemod i halsen) skottar snö och hur Marie står på förstukvisten och ler glatt. Matti finns också med i bilden, men om man tittar slarvigt, ser man henne inte. Det är först när man har verkligen tagit in scenen som hon plötsligt dyker upp, som något ont i en skräckfilm står hon halvt bakom en gardin inne i det varmt upplysta huset och tittar ut, med den dödsdömdes blick. Man rycker till och drar efter andan. Huden knottrar sig som läsare drabbas man kort av samma avgrundsdjupa sorg, som Matti tycks bära på. Vad är det hon vet, som inte vi vet? Kan det vara så att Måns och Marie bär på någon obotlig sjukdom. Att dessa fyra böcker handlar om deras sista år i livet. När löven blir gula nästa gång, ligger de på kyrkogården med Matti vid graven, allvarligt vårdande den med sitt raka gråa hår och sitt vackra avgrundssorgsna ansikte, lika blekt som snön som snart ska falla igen.

Så här skriver Kalle Lind om Måns och Marie i sin blogg.
Och här är ett inlägg av Enn Kokk.

klättring

Jag var på Stockholms klättercenter med sonen i dag.

Här finns vanliga klättrare, dvs vanligt folk som tycker att det verkar spännande att klättra upp fjorton meter på en konstgjord bergvägg.

Här finns också de som lever klättring.

De går klädda i linne så att man ser in i armhålan, luktar armsvett och har talk överallt.

För dem har inget intressant hänt i musikväg sen Manu Chiao

Fast mark under fötterna är inget naturligt tillstånd för dem.

För dem har klätterväggen egen puls. Den andas. Ska respekteras.

Detta är människor som bara kan uttrycka sig genom klättring.

För dem är klättring ingen hobby, det är ett ställningstagande.

En kompis tog en rolig bild häromdan som jag la upp som profibild på facebook. Jag sitter och ser fånig ut med en hund som ser lika fånig ut i mitt knä.

Den hade inte klättraren valt. Bilden handlar inte om klättring.

Alltså är den obegriplig. 

Bra kritik!

Fruängens centrum, 60-tal

I fotoaffären som syns till höger i bild, sålde de också skivor. Här köpte jag mina första egna, självvalda skivor hösten 1981, bland annat några singlar med Ebba Grön som nog är rätt så feta rariteter i dag. Annars var det fult och lite läskigt och pissluktande i den här centrumgången. Inte alls soligt och glatt som på bilden. Men jag tycker att killen i fokus ser revanchistisk ut. Som att han bevakar någonting. En elvaårig liten gangster med udden riktad mot andra elvaåringar. Här kommer inte vem som helst förbi!  Och så var det också. Här kom inte vem som helst förbi. Vi lämnade Fruängen och flydde härifrån. Stötte ut den här centrumgången ur våra medvetanden. När jag ser den på bild uppstår som en sensation i kroppen. Tror på något sätt att det är lite bättre här nu. Och lite fattigare.

Jag bombade

För en tid sedan kom antologin "Jag bombade", där svenska ståupp-komiker berättar om sina värsta upplevelser. Jag var också inbjuden att lämna ett bidrag, men blev av någon anledning aldrig färdig med texten och sket i alltihop. 

Men i dag hittade jag den i någon mapp och..ja, det visade sig inte vara så mycket mer än några putsningar kvar, så här är den. Mitt bidrag till "Jag bombade"

Big Ben, den 17 augusti 2008:

Någon lär ha sagt att standup borde recenseras på sportsidorna, eftersom det är den enda konstform där det kommer att ställas bortom all rimlig tvivel om man vann över publiken, eller om man förlorade.

Jag håller inte riktigt med. Visst är det som scenkonst betraktat en form som handlar mer om prestation än om innehåll – i varje fall om man talar med den ovane åskådaren: ”Hon den där tjocka var rolig, men han med hornbågade glasögon var inte alls bra.”, men det är ytterst sällan man träffar på en komiker som själv anser sig ha vunnit.

Jag tycker mig allt som oftast se självförakt i blicken hos de som just har stått på scenen, trots ryggdunk och kollegornas försäkran om att ”du knäckte i kväll”, trots publikens jubel och alkoholfryntliga hedersbetygelser och felciteringar av skämten följt av ”fy fan vad bra!”.  Nu rullar självkritiken in, tvivlen, alla ”var det värt det?”: är det värt alla sena kvällar, den begynnande alkoholismen, avhoppet från en säker karriär som systemtekniker, skilsmässan och det ständigt tvångsmässiga skämtreflekterandet, så fort en större inrikesnyhet briserar. Tomhetskänslor och tvivel, det är vad jag tycker mig se hos dem som pustar ut i logen efter ett pass där under lamporna. Hos alla faktiskt.

Utom hos just dem som precis har debuterat. 

Här är det tvärtom rödrosigt. Gigget snurrar redan på repeat inne i huvudet. En helt ny möjlig identitet har visat sig, något att ta spjärn emot i den tröstlösa vardagen, ja - vissa loggar till och med in på fb och lägger till ”komiker” i infokolumnen. Och man fattar inte hur man ska kunna överleva fram till nästa gig. Nya kontakter i telefonen, nya namn som man någon gång kanske blir jämbördig med och som man fram till dess nöjer sig med att följa på twitter. Man lägger till Tomas Bonderud eller Henrik Blomkvist som vän på facebook och kommer att mailbomba alla som har en klubb, på jakt efter att få stå där en gång till och så att man får känna det där sällsamma ruset på nytt.

Jag debuterade en 17 augusti 2008 på Big Ben i Stockholm. Hela veckan, ja kanske till och med sommaren, hade jag förberett mig inför de där tre minutrarna som väntade ner i den varma källaren under Folkungagatan. Fortfarande när jag kommer in på Big Ben och fylls av den där kvardröjande nikotindoften som för alltid har satt sig i väggarna, och går den smala trappan ner i källaren, blir jag nervös och skitnödig. Jag var tunnelseende den dagen. Minns att jag suttit på jobbet tillsammans med en kompis som också skulle debutera, och nött in skämten. 

Vi kom tidigt till Big Ben. Hängde av oss jackorna i garderoben, gick ner och anföll Tomas Bonderud med vår nervositet. Det var fortfarande en timma kvar tills kvällen skulle börja och nere i källaren var det tomt  så när som på några spridda som satt och snacksade i sig pommes frites med bearnaise vid långborden. Jag tittade på dem med bävan. Detta var alltså publiken. Fram till i kväll några för mig fullständigt anonyma existenser, men nu, som av en slump, just de domare som skulle avgöra om jag hade vunnit, eller inte.  De som kanske skulle vilja döda mig efteråt. Mobbingbarnet i mig vaknade till liv. Jag drog mig mot ett skuggigt hörn. Log och visade övre tandraden. Som man ju gör.

Timmen gick och den rann på i ett rasande tempo. Jag skulle inleda hela alltihop fick jag veta. Först Fredrik Andersson, som skulle värma upp publiken, därefter jag. Det är svårt att beskriva den där krypande känslan av ångest och förväntan som alltid infinner sig timmarna innan man ska köra stand-up för första gången i sitt liv. Det är ett slags knivskarpt tillstånd av allvar. Lite som att sitta i en rymdkapsel och lyssna på nedräkningen ”ten – nine…” (föreställer jag mig). Lappen med skämt åker upp och ner ur bakfickan. Kan jag det här nu? Den tvångsmässiga tanken att man ska glömma alltihop och börja gråta, dyker upp och försvinner, kommer åter upp, och klingar av. Man går på toaletten och skiter som aldrig förr. Tänker på sina nära och kära. De där hemma som längtar efter en och som älskar en precis som man är. Man vill vara hos dem. Längtar efter dem som ett barnhemsbarn längtar efter döda anhöriga. Ni fattar. Det är nervöst. Som inför ett fallskämrshopp. Behöver jag komma med fler liknelser?

Timmen gick i varje fall fort. Lokalen fylldes på. Jag såg personer jag tidigare bara hade drömt om att få träffa. Rakt ovanför trappan stod en solbränd Björn Gustafsson och pratade avspänt med en kille jag aldrig hade sett förut (David Druid), Petra Mede minglade i övre baren, David Waltfogel satt på en bänk med en lapp som han oupphörligen läste i. Jag och min kompis gick tyst genom våra set för varandra. De var noga klockade. Min var på 3:17, hans på 2:38. Tomas Bonderud och ytterilgare några balla, slog sig ner på sin plats just till vänster om scenen. Musiken gick upp, Fredrik Andersson klev fram och inledde. Jag gjorde mig beredd. Alla ljud försvann Världen gick ner i svartvitt.  

Och så blev jag presenterad. Jag klev upp, tog micen och rabblade som i ett rus mina skämt (varav hälften handlade om sexuella tillkortakommanden), fick någonslags kontakt med publiken och snubblade av igen, euforsik. Överlycklig. Det hade funkat. Jag föreställde mig att folk hade skrikit av skratt, att de hade spontanapplåderat, busvisslat, älskat mig. Åh, tänkte jag, vilken uppförsbacke för alla andra komiker den här kvällen. Hur ska de toppa mig?

Och jag snubblade runt där i lokalen som berusad. Pratade med folk jag inte kände, gav någon beröm, någon annan lite tips, kramades och dunkade i ryggar. Och när jag kom hem drack jag sex folköl och mailade till alla andra klubbvärdar jag kände till (Mike Räsäsnen och Cecci von Strokirch). Jag bestämde mig för att sluta mitt dagjobb. Förberedde Mimmi på att det nog skulle bli en hel del kvällar borta i framtiden för mig. Detta var min nya grej. Detta är allt!

Jag hade noterat, i mitt tunnelseende medan jag körde, att Bonderud filmade alla komiker. Några dagar efter den 17 augusti, kanske den 21:a, hörde jag av mig till honom och bad honom maila mig filmen.

Vilket han gjorde.

Jag var ensam på jobbet när jag tog emot filmen, drog ner persiennerna och pluggade i ett par feta hörlurar. Klickade med bankande hjärta på den lilla pilen för ”play” och lutade mig tillbaka.

Jag trodde inte att det var sant. Var tvungen att titta flera gånger för att försäkra mig om att jag hade uppfattat det rätt. Vart tog alla skratten vägen? Jag vred upp ljudet och tittade en gång till. Och kände skammen rulla in.

För det fanns inget annat sätt att beskriva min debut på Big Ben den 17 augusti 2008 på, än som en rejäl bombning.

Tre månader senare fick jag en ny chans på Big Ben.

Bombade igen.

Och igen.

Och igen.

Oboy vilken vacker dag

Oboy vilken vacker dag det har varit i dig. Med lågt hängande sol och inga löv som är i vägen. Vindstilla och alla insekter döda. En dag som gjord att åka raka vägen till Naturkompaniet och köpa deras allra dyraste höstplagg från Fjällräven och bara dyka ut i naturen. Vilket man naturligtvis inte gör.  Och tur är nog det.

Olle Ljungström

Texten nedan skrev jag i mars 2009, efter att jag hade sett en dokumentärfilm om Olle Ljungström. Nyss var det ju hans kväll i "Så mycket bättre" och självklart blev jag djupt berörd av denne trasige men samtidigt så tjusige man, så jag publicerar den igen: 

Oh om jag hade haft en kamera.

Posted on mars 9, 2009 | 6 kommentarer

Jag såg dokumentären om Olle Ljungström i går. Vet inte om den var så där jättebra, kan inte bedöma det känner jag, men jag blev oerhört berörd. Filmen är som ett grovhångel med Ljungström. En 59 minuter lång närbild av sönderfallet. Ljungström rör sig långsamt och på ett sätt som om han vore obekväm med hela den taktila världen. I en scen befinner han sig på egen hand i någon av de andra Reeperbahn-medlemmarnas trädgård. De andra killarna har blivit vuxna vid det här laget. De ser ut att vara fräscha och 45 hela bunten. Inte Olle. Han ser ut som en ovanligt tjusig vagabond. Ett stilfullt fyllo, som något Becket skulle kunna ha hittat på. Han går runt där i trädgården och ser främmande ut. Försöker hitta en plats att sitta på. En murken trästol är nära att falla sönder under hans tyngd och han ber liksom stolen om ursäkt, innan han försiktigt sätter sig längst ut på en soffa.

Hultsfred 1993. Jag var på väg till Govindas bespisning för någonting nyttigt som omväxling. På väg dit passerade jag den stora friluftscenen som jag tror heter Pampas. Ljungström hade just avslutat ordinarie set och nu skrek publiken på mer. Olle! Olle! Olle!.

Jag stod 20 meter från scenen, vid sidan av, så att jag kunde se massorna där framför, och det stillsamma lugnet bakom i en och samma bild. Oh, om jag hade haft en kamera den kvällen. Solen höll på att gå ner och det gula ljuset skar in mellan björkarna mot scenens baksida, där en dörr öppnades och Olle Ljungström klev ut. Han stod bakom scenen. Publiken framför. De ropade hans namn och det här var 1993 så han var verkligen kungen. Hade just blivit kungen. Det kändes i luften att från och med nu och några år framåt är det Olle Ljungström vi kommer att vilja ha.

Olle stod där en stund. Ensam bland björkarna med sin publik i ryggen. Han log för sig själv. Han tittade mot molnen och såg inte ut att riktigt begripa vad han var med om. Jag tänkte att där står världens just nu lyckligaste man. Och här står jag. Oh, om jag hade haft en kamera.

Olle vände sig om mot scenen igen, öppnade dörren och klev in. Volymen skruvades upp och han drog igång första extranumret.

Och jag hade missat årets artistporträtt.

Snart är det vinter

Hemma igen efter dagen som avslutades med en rolig kväll på El Mundo. Barnen sover runt mig. Ute är det mörkt och fuktigt och i morgon har ytterligare några löv fallit av från träden. Varje dag när jag går över Skanstullsbron, lägger jag märke till hur den gula färgen på träden blir allt kallare. Här och var syns de kala släta grenarna och det kommer att vara som att sommaren aldrig har funnits, igen. På något sätt är det normaltillståndet. De här korta gröna månaderna är liksom ett fantastiskt undantag och man undrar varför folk överhuvudtaget bor här. Varför slog de sig ner här, den där morgonen för sjutusen år sen, då en liten grupp nomader bestämde sig för att de äntligen hade hittat rätt.
Eller kanske bara råkade bli kvar.

I morgon flyttar min bror från huset ett stenkast härifrån, där han har bort i över elva år. Synd, för om en vecka ser vi hans köksfönster igen. Men då bor någon annan där. Tiden går vidare. Snart är det vinter.

En grej till

Mårten var på bowlingkalas i dag.

sittfläsk

Under kvällarna när Mimmi har varit i Japan har jag läst det första och ganska så långa utkastet till min kommande bok "Karla Brottare och Boris Olsson" högt för ungarna. I början gick det oerhört segt. Alex (6 år) gnydde om att "den är inte alls lika rolig som den förra", men under kvällarna som har gått känner jag hur de har blivit allt mer fångade. Och i kväll, vid ett kritiskt skede i berättelsen, satte sig plötsligt Mårten halvt upp i sängen och satt så, blixt still i en halv minut, medan jag läste färdigt kapitlet. Och jag känner att, fan, det kan nog bli något bra med den här till slut. Jag gillar texten, och det är märkligt hur alla de timmar, då jag har suttit och tvivlat på mig själv och tyckt att jag "har tappat det", trots allt har gett resultat. Att litteratur inte bara blir till genom förtrollade och starkt inspirerande perioder när tid och rum upphör och man fylls som av en gudomlig kraft, utan att det också kan bli något bra av det man surt har hamrat ner i något worddokumentet, medan man oroligt vippar på stolen och byter snus en gång i kvarten.

Ja, ja, vad vet jag. Det är faktiskt ingen annan som har sagt att det funkar än, förutom jag själv.
Och mina tre barn.

Låssas-Chris Rock och riktiga Chris Rock.

För en tid sedan följde jag komikern Chris Rock på twitter. Han uppdaterade rätt så ofta och mest var tweetsen harmlösa skämt riktade mot Mitt Romney.
Men i dag var det någon som informerade mig att detta var ett fake-konto, och blev hänvisad till den riktiga Chris Rock.
Bytte så klart.
Han uppdaterar också rätt så ofta. Mest rätt så harmlösa tweets riktade mot Mitt Romney.
Men ändå.
Vad dum man känner sig.

PS - jag följer i varje fall inte @schyffert. Går inte på den enkla. Han skämtar ju bara. Måste vara fake.

PS 2 - jag har nu tittar närmare på "riktiga Chris Rock" och han på låssas var bättre. Kanske var det någon som ville stärka varumärket, som kände att hans älskade Chris inte nådde upp till de höjder han borde. "Riktiga Chris Rock" testar ståupp-material på twitter. Det gör i och för sig nästan alla. Jag med. Liksom Jonas Gardell och Lars Ohly. De enda som är konsekvent svintråkiga är Carl Bildt och Stefan Sundström.

Mimmi är i Tokyo just nu och den här bilden har hon tagit i dag. Grejen är tydligen att göra segertecken när man blir fotograferad. Själv sitter jag hemma och stalkar henne via sociala medier och känner mig som en fluga högt uppe i världskartans tråkigaste hörn. Nå i alla fall, jag tycker att bilden bekräftar det vi redan visste (ursäkta om detta låter rasistiskt): Japanerna är världens coolaste och mest outgrundliga folk.

"Det här händer inte!"

Strax efter klockan åtta i går kväll, när jag insåg att kvällen skulle bjuda på VM-kval mot Tyskland, borta i Tyskland, bara dagar efter att landslaget närapå spelade oavgjort mot Färöarna, fattade jag ett snabbt beslut och la upp följande uppdatering + förklaring på twitter.

Självklart kändes det bra, sen, när jag hade lagt ungarna och kollade ställningen på aftonbladets liveuppdatering. Sverige låg under med 4 - 0 och jag hade inte missat någonting, inte investerat något som jag nu skulle förlora.

Jag svängde in på twitter också. Där var det väldigt neråt och uppgivet, men snart började feeden fyllas med "jaaaaaaa" och "Ibraaaaaaa" osv.  Någon (Al Pitcher) skämtade om att allt pekar mot 4 - 5 till Sverige, men än så länge hade jag ingen tanke på min tidigare uppdatering.
Men när det skramlade till där en gång till i feeden, och folk verkligen började vakna och skriva saker som "men kom igen nu då!", sträckte jag på mig. Barnen sov, jag hade lätt kunna slå på TV:n, men det var som att jag inte vågade. Det var som att den här bragden - om det nu skulle bli en bragd, än så länge stod det ju bara 4 - 2 och det var bara 25 min kvar - hängde på att jag inte följde matchen. Så jag lät bli TV:n.
Och jävlar! nu skramlade det till en gång till. Folk skrev saker som "vad är det som händer?" och "jag tar tillbaka allt!" själv laddade jag om jag flödet flera gånger i sekunden, bara för att få se vad som hände där i Berlin. Men jag slog inte på TV:n.

Tre tilläggsminuter. Det blev knäpptyst på twitter. Jag föreställde mig hur alla jag kände och följer, satt som isfigurer, liksom fjättrade av spänning framför sina TV-aparater, hur hjärtan hade slutat att slå, hur andetag hölls i flera minuter.
Och jag ville verkligen veta vad som hände.
MEN JAG SLOG INTE PÅ TV:N.
Matchen var slut, trodde jag, och jag började sträcka mig efter fjärrkontrollen för att se eftersnacket, när liksom mobiltelefonen exploderade i eufori. 4 - 4. Och flödena fylldes så snabbt att telefonerna inte hann följa med.
"Det här händer inte" (Petter Bristav)
Och jag kände mig så otroligt nöjd. Som fylld av en inre tystnad och ett inre lugn. För jag visste, att jag genom min självbehärskning, hade blidkat det magiska tänkandets gudar, och medverkat till ännu en bragd - en sån där bragd som bara svenska idrottsmän kan göra - en sån där bragd som man berättar om för sina barnbarn.
Synd bara att jag inte såg matchen.