9 och 1

Den första september 1981, ungefär samtidigt som John Ajvide Lindqvist låter vampyrer hemsöka Blackeberg, flyttade vi till en trea i Fruängen. Jag var 12 år och hade just börjat i 6:an på Fruängsskolan. Samma årsklass som hjälten i Ajvides roman alltså, men jag kände inga vampyrer på den tiden. Jag kände ingenting. Vi hade bott på bonnlandet i 4 år, och jag var fullständigt oskuld när jag kom till förorten.

Blackeberg ligger i Stockholms västra utkanter så där en 17 minuter med tunnelbana från centralen. Fruängen ligger söderut, men också 17 minuter från centralen och med samma typ av stadsplan. Långa trevåningshus uppförda i början av 50 talet, här och var uppblandade med något punkthus i rostigt rödtegel. Vi skulle bo i 60-talshus, i Fruängens yngre delar alltså, och vi skulle bo i tjänstebostad. Mamma hade fått jobb på Maria-pol, och för de anställda inom Stockholms södra sjukvårdsdistrikt, hade man uppfört bostäder i tegel invid E-4:an, mitt emot Västertorp. Husen låg samlade i grupper runt två större parkanläggningar och kallades allmänt för röda gården (rött tegel) och gula gården (gult tegel). Vi var anvisade en lägenhet på röda gården. Den var lite mindre än den gula, fyra trevåningslängor som bildade en fyrkant runt sandlådor, gungor och en liten berghäll där det växte tallar. Gula gården bestod av fem eller sex hus, och blev inte lika tryggt omslutande som den röda. Här växte inte heller några träd. För oss som fortfarande var rätt små, var det naturligt att hålla ihop inom vår gård, mot den andra. Resten av Fruängen angick oss givetvis också, men det kändes ändå som att det fanns en särskild samhörighet mellan oss ungar som skulle växa upp i tjänstebostäderna. Vi var ju faktiskt per definition bostadslösa. I bostadshierarkin hamnade vi lägst, långt under ungarna i villor eller radhus, bostadsrätter fanns inte i förorten, men hyrestreor var det gott om och vi nådde inte dit upp heller. Ungar i tjänstebostäder. Allihop i treor. Jag tror ta mig fan att alla var på exakt 73 kvadrat. Morsor eller farsor som jobbade inom vården. Mest på Långbro sjukhus, men här fanns de som var undersköterskor på Sös också, eller som mamma: nattvak på Maria. Det fanns en tvärsäkerhet bland de här ungarna. Inget öppet dåligt självförtroende. Alla hade dyra leksaker. Video och skinnsoffa fanns i nästan varenda lägenhet. Någon skröt om sommarställe på Ljusterö, men jag vet faktiskt inte hur det hade gått till, för de vuxna som syntes där på gårdarna såg fattiga och trötta ut varenda en. 1981, 80-talet hade bara börjat och nu väntade det unga decenniet bara på att få visa ut de här sista resterna av folkhemsproletärer tillbaka ut till norra Botkyrka, Fittja och Flemmingsberg och orter som vi då bara uttalade med en rysning. Före 1990 skulle två av mina klasskompisar där på gården ha suttit i fängelse. Innan år 2004 var slut, skulle två ha dött.

Jag hade börjat i skolan en vecka tidigare. Mamma följde med mig på uppropet och jag kände (givetvis) redan när jag klev in i den korta korridoren utanför klassrummet hur fel det var att ha henne med sig. 6 A, skulle jag gå i. Nu samlades mina klasskompisar. Det var första gången de träffades i grupp sen sommarlovet och jag var som en minsvepare med blicken där i korridoren. Jag registrerade skor, byxor, tröjor, munkjackor, frisyrer – allt jag skulle behöva ändra på för att smälta in här. Jag hade ett par vida rätt slitna jeans på mig och – det här var alltså 1981 – de var ju helt fel. Jag minns inte vad jag hade på överkroppen, men mina skor var alldeles för mesiga. Ett par 70-talssneakers som säkert skulle ha gett mig höga poäng i dag, men då, just den dagen, i början av det som ur epoksynpunkt skulle bli själva antitesen till 70-talet, planerade jag att bränna dem på bål eller nåt. Så vi stod där, morsan och jag, och pressade oss mot den kalla väggen. Mina klasskompisar hade inte sett mig än. De hade klumpat ihop sig i små klungor och stod och samtalade lite diskret med flackande blickar över korridoren. En kille – Rippe, hans farsa var moderat och det var Rippe rätt ensam om här i Fruängen, farsan tjänade en del stålar också, jag fattade senare att de bara var på tillfällig mellanlandning hos oss – kom tillslut fram till mig. Eller han kanske adresserade mig från en av klungorna, jag minns inte. Det är ju 26 år sen nu. I varje fall var han den första som pratade med mig:
”Vad springer du på 60 meter?”
Om jag hade varit lite smart hade jag inte ljugit, eftersom en sån sak snart skulle komma att kontrolleras. Men jag var så förlorad i min längtan efter Rippes och de andra killarnas respekt, så jag drog till med det bästa jag kunde komma på:
”9 och 1”.
”9 och 1?” Rippe lät imponerad: ”Det är rätt bra.”
De andra killarna nickade instämmande. Och jag såg på dem hur sugna de var på att mäta sig med mig. Det fanns ingen ondska i deras blickar. Bara lust att mäta sig. Och kanske lust att få se en så lång och mager person som jag, förflytta sig hela 60 meter på 9 sekunder och 1 hundradel. Jag skulle själv ha velat se det. Jag skulle själv ha velat kunna klara av det. Men jag visste att det inte skulle hända. Och jag fattade där och då att nu hade nedräkningen mot min förnedring börjat. Snart skulle vi ha gympa, räknade jag ut, och så skulle det stå en magister där med tidtagarur och klocka av mig för 14 och 4 eller nåt ännu pinsammare. Och jag skulle som sagt inte kunna försvinna i någon resultatmängd. Mina 9 och 1 skulle vara huvudattraktionen på den gymnastiklektionen. I dag tänker jag att jag borde ha lagt mig i hårdträning ögonaböj, men där, i korridoren i Fruängsskolan, ännu innan jag hade fått gå in och sätta mig i en bänk, bara gav jag upp. Från och med levde jag på lånad tid. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle bli avslöjad.

En kväll i månaden plockar fram min lilla blåa dosa för att bokföra våra räkningar för betalning hos plusgirot.
En kväll i månaden tar sig en liten jävul in bakom min panna och stökar till där och ändrar saker och flyttar om så att jag måste sätta skygglappar på bägge sidor för att inte tappa ballansen.
OK: klockan är 22:38 och det är den näst sista i månaden. Jag börjar nu.

utan hjälm

Jag undrar hur länge till jag kan ta cykeln. För varje dag blir det snäppet mer förnedrande, men fortfarande vinner tjusningen över vädret. Den långa backen ner för skanstullsbron, där blir jag 11 år igen och önskar att jag hade ett spelkort mellan ekrarna. Det går i 40, eller om det är vindstilla bergis i 50. Känns det som i varje fall. För några veckor sen pågick arbete på bron och då fick man åka slalom mellan farthindren - stora bildäck som man hade lagt ut för att vi cyklister skulle ta ner farten. Jag fick in tekniken på tre dar och var tvungen att tokbromsa borta vid ringvägen, trots att jag inte hade tagit ett tramptag sen brokrönet.
Förut hade jag hjälm, men jag fick strypkänslor av hakremmen. En farsa på dagis sa till mig att ingen vuxen ska behöva ha hjälm. "Jag skulle aldrig ta på mig en", sa han. Och det verkar vara den allmänrådande uppfattningen i frågan. Det är fult och var och en måste få bestämma över sig själv. Det säger alla. Men farsan på dagis fortsatte något kryptiskt: "Ingen vill leva med en hjärnskada. Hur ofta träffar du på någon med en hjärnskada?"
"Jag vet inte", sa jag. "Aldrig?"
"Just det"
Och jag fattade att han ville peka på hur vi gömmer undan våra stackars hjärnskadade, men nu hade han tagit mig långt ifrån startpunkten. jag började känna mig otrygg. Är han psykopat, tänkte jag. Leker han med mig?
Och han pågick:
"Pannloben är känsligast. Där sitter personligheten. En kompis till en kompis fick hela pannan intryckt efter en trafikolycka. Han låg nedsövd ett tag men återhämtade sig efterhand. När han var frisk igen, gick han raka vägen hem och gjorde slut med sin flickvän. Han sa att han inte förstod vad han hade sett hos henne tidigare. Han hade fullständigt bytt personlighet. Tidigare hade han hållit på med musik, men nu la han av helt och hållet. Fattade inte vad han hade hållit på med, sa han. Han bor i Umeå nu och har gift sig och pluggar till psykolog." Sa min kompis, farsan på dagis. Sen var samtalet slut och han lämnade mig med en tung känsla av otrygghet. Jag funderade på alla mina vänner som inte bär hjälm. På mig själv. Och på vad som skulle hända om vi fick våra pannlobar intryckta och plöstligt bytte personlighet. TAW till exempel. Eller Rosse. De är rätt särpräglade båda två. Bytte de personlighet, skulle de förmodligen vara förlorade för mig.
Eller jag själv. Tänk om jag skulle vakna upp som värsta hockeyfarsan - eller galabögen - efter en krasch där på bron.
Tänk om.

Gamle Svarten

I dag släpps Svartenbrandt ut ur finkan igen. Han måste ha suttit länge den här gången, för jag hade faktiskt fullständigt glömt bort honom. Han tillhör verkligen det förflutna och sitter där någonstans i mitt förträngda 70-tal och sprider otrivsel omkring sig tillsammans med Clark Olofsson. Jag har en kompis vars farsa jobbade på posten och blev rånad av Svartenbrandt två gånger. Som ett led i någon sags krishantering blev han erbjuden ett möte med psykopaten, men jag tror att han tackade nej. Det kan jag verkligen relatera till. Har man blivit siktad på med pistol av samma person två gånger, vill man knappast träffa honom igen, hur goda föresatserna än är. Trots att jag ser mig som en vänsterkille med ett ganska mjukt humanistiskt hjärta, ser jag inga skäl i världen att släppa ut en sån som Svartenbrandt igen. Han har skrivit en bok om de svåra åren, säger han. "Innan jag dör vill jag göra något bra", säger han.

Sorry, men jag tror honom inte. Lika lite som jag tror Jackie Arklöw när han ber om ursäkt för alla de bestialiska brott han har gjort sig skyldig till. Eller Clark Olofsson för den delen. En gång på 80-talet. Clark var ute ur finkan och satt i någon panel och pratade så att man förstod om sig själv och sitt liv. Han hade utbildat sig till journalist och hade tonade pilotglasögon och såg ut som en mjukis. Folk där i panelen verkade verkligen gilla honom. Jag i TV-soffan gillade honom. Alla gjorde det. Någon sa att den där Clark verkar vara en "reko kille". Två månader senare åkte han dit i Göteborg med flera hundra kilo knark och vapen. Jag tänker på min kompis farsa. Hur fjäderlätt hans historia om sömnlösa nätter efter Svartenbrandts båda rånförsök väger, om man jämför med den om Svartenbrandts nya liv. Och boken lär sälja bra.

Paus igen

Jag kan inte skjuta det framför mig längre. Nu är det paus på obestämd tid.
Trevlig höst!

Bingo

Jag tänker hela tiden att jag ska spara mig lite med bloggandet, vilket resulterar i två inlägg/kväll, istället för ett.
Här är kvällens andra:

Han kallar sig som sagt för Bingo och det är ju så briljant att man borde fundera på om inte killen ska bli reklamare när han blir stor. Det är Mårten som gör det. "Jag är Bingo", säger han. Jag vet inte var han har fått det ifrån. Rimér har visserligen lokal i närheten av dagis och kan ses framföra sin Californian beachbike med barnsadel upp och ner för Bondegatan, men jag vet inte om Mårten har träffat honom.
Bingo!
Det låter bra. Passar bra på den där lilla knasbollen (Mårten alltså). Så mycket skönare än Yoda eller Luke (Skywalker), som han har kallat sig de senaste månaderna. Vet ni föresten vad Luke Skywalker (enligt Mårten) måste göra för att få mer kraft?
Han måste dricka Yoda-kiss.

Min lille lille släkting

"jag vaknade/ med en känsla av att vålnader/ lagt ner sin kraft på mig"
Bruno K Öijer

Ibland känner jag så - inte som i dikten, där vålanderna ger kraft att se vidare, utan som en slags dränering. Jag sov minussömn i natt. Jag klev upp långt tröttare och långt mindre bearbetad än jag var när jag gick till sängs. 7 timmar blev det sammanlagt, stenhård sömn. Minussömn.

Jag har en blåsa på vänster tumme, stor som en mindre släkting. Eller som en sån där siamesisk tvilling som inte blev klar och som upptäcks först när man gör en tandröntgen i nian, fast på tummen. Det var i lördags kväll när jag bjöd mina syskon på middag och skulle vara lite snajdig och hålla maten varm på en upphettad tallrik, som det brann till. Tallriken höll väl ungefär 250 grader när jag tog tag i den. Alla skrek innan jag kände smärtan och jag lyckades rädda tallriken ner i vasken utan att den gick sönder. Man ska spola kallt vatten på i en halvtimme sägs det, men vi skulle just äta. Det var gott sa de. Jag kände ingen smak. En blåsa på tummen. När man har vant sig sitter den rätt bra där ute faktiskt. Den gör ju ont som sjutton, men förflyttar också smärtfokus ut i periferin på något sätt. Jag måste tänka mig för när jag ska knäppa jeansen och vränga på mig skorna, annars funkar det rätt bra - skriver gör man ju med de andra fingrarna och cyklar gör man med fötterna.

Jag skrev om min lille Mårten i går. Numer kallar han sig för Bingo, men i morse var han riktigt låg. Jag hade absolut inte tid att fånga upp det, så när vi kom till dagis liksom rann han in på avdelningen och upp i fröken Jörgens famn. Tack gode någonting för manliga barnskötare som vågar vara män på riktigt. Jag misstänker att Jörgen är minst sagt ett fullgott pappasorrugat på dagarna, men känner faktiskt inte ett spår av avundsjuka - bara tacksamhet.

Varsågoda!

Om det är någon som undrar, så heter han Goro Bertz. 27 år, fotograf och precis allt det jag aldrig har varit. Eller kommer att bli.

När.

Det är min nacke som skärmar av bilden. Mitt öra. Jag är pappan på den här bilden. Det är jag som är kulissen. För den där lilla killen är jag världens mittpunkt, men när han minns tillbaka kommer jag att vara en del av kulisserna bara. Kommer han att minnas tillfället på bilden? Knappast. Han har redan glömt det. Nu är det väl svart 3 veckor sen. En dag i början av oktober. Vi tog bilen hela vägen ut till Djurgården. Jag var den där typiska pappakulissen som kör bil och svarar korthugget på allt som kommer från baksätet. Jag tycker inte om mig själv när det är så. Jag tycker överhuvudtaget inte om mig själv när jag kör bil. Mörkret sänker sig över mig då. Jag tänker på soppaförbrukning, på värdeminskning, på risker, på att det kittlar och känns elektriskt från en punkt i ryggen just ovanför höger skinka. Jag är en mörk kuliss när jag kör bil. När är jag en ljus kuliss? Inte så ofta som jag önskar. Jävlar vad dåligt samvete jag kan ha för ungarna - särsklit för mannen på bilden. Han älskar mig långt mer än jag förtjänar. Det här är inte självömkan, det är fakta. Nio av tio gånger säger jag nej när han frågar om vi ska leka. En av tio leker jag, men med tankarna någon annanstans. När jag ska lägga honom säger han: "Pappa, jag vill ligga i din famn." Han får göra det. Jag tackar gud att han fortfarande frågar mig det. Hur kommer han att se tillbaka på mig? Kommer han att minnas mig som den frånvarande småstressade typiska snart-40 som jag är, eller kommer han att minnas bilden av PAPPAN? Vad minns jag av min pappa? Kärlek, bara kärlek. Jag läste i en annan blogg, det var en pappa som bad sin 2-åriga dotter om ursäkt för att han var som han var. Inte ond, men uppfylld av annat. Precis som jag. Uppfylld av 14000 spänn som ska ut om ett par dar. Uppfylld av frågor om min ställning till höger och vänster. Uppfylld av frågor om hur det ska gå på jobbet och frågor om vem jag kommer att vara om 10 år. Uppfylld av den här bloggen.

Nu sover han, på rygg med händerna under huvudet. Det sista jag hörde av honom var en liten irriterad fnysning, en liten "ja ja pappa, men låt mig sova nu"-fnysning.
Och det kändes på något vis bra.

Alexander!

Grattis min lille, lille gulleplutt - 1 år i dag.

Hotel kantarell

Titta i kväll (fredag) klockan 18 i SVT 1, så vet ni vad ungarna kommer att snacka om på dagis på måndag.
Högaktningsfullt
eder stolte manusförfattare

rökning

Jag läser mina egna inlägg flera gånger innan jag publicerar dem och jag redigerar dem hela tiden. Tio inloggningar eller fler kan det bli innan jag är nöjd. Föregående inlägg är jag riktigt nöjd med. Jag tycker att det flyter fint, att det säger något och att det håller bra bloggarton i stilen. Antalet kommentarer är inte något mått på kvalité har jag lärt mig nu efter ett halvår.
Men det här: "Det enda jag fastnade för och då kommenterar är rök-hörnan, finns det kvar? Man skall väl inte únderlätta för ungar i skolan att dom kan röka?"

Vad är det med rökning? Det är jättefarligt, javisst, men när jag till exempel skriver att jag ha åkt bil 35 mil över dan istället för att åka tåg, är det ingen som lyfter på ögonbrynen. Eller när jag någon gång är bakis; inte ett ord om hur farligt det är med sprit. Men just rökning och rökrutor. Där verkar gränsen gå för de allra flesta. Rökning och riktigt kinky sexuella avvikelser, annars tycks vad som helst vara okej.

Jag är ingen vidare rökare, röker kanske en cigg var tredje dag, men jag gillar rökning. I går kväll, när jag skulle posta ett brev, men inte hade några kuvert hemma, tog jag det som förevändning för att kuta förbi mina föräldrar och röka en av morsans cigg under kökfläkten. Rökning inomhus. Det är nog det bästa jag vet. Nu för tiden röker man ju under fläkten, men jag minns när jag just hade flyttat hemifrån och bestämde att jag fick röka var jag ville TILL OCH MED I SÄNGEN. De sista två åren innan jag flyttade hemifrån rökte jag på rummet. Jag kunde inte plugga ordentligt utan en fet marlboro på lut i askfatet. Brorsan och jag hade möblerat vårt rum med farmors gamla avlagda 30-tals möbler, och den där doftblandningen av möbeldamm från förr och cigarettrök (och en bricka kaffe) var - ja, mysig. En gång var jag på herrklubb. Efter middagen flöt sällskapet ut i biblioteket och beställde fram cigarrlådan. Jag drog djupa halsbloss på min havanna, och sa något kvickt som fick hela sällskapet att liksom puttra till av återhållet skratt. Men det var då det. Nuförtiden är det förbjudet med rökning inomhus i offentliga lokaler och det är säkert bra, men det blir aldrig lika trevligt igen.
När jag pluggade på universitetet i Granada fick vi röka i klassrummet. Nej, så här var det: Vi fick inte röka i klassrummet, men när pausen var slut före ciggen, sa lärarna åt oss att ta med den in. På något sätt kändes verbformerna mer stimulerande för intellektet när man fick plugga in dem med en Dukados över boken.
På somrarna brukar jag försöka röka så mycket jag kan. Det tar emot i början, men så där ett par veckor efter midsommar till och med badar jag med en sur fimp i mungipan. Att bada och röka samtidigt är för mig höjden av avkoppling. Eller att köra bil med öppen vindruta och en rykande cigarett i näven. Bilen går aldrig så bra som då. Musiken i stereon låter aldrig så svängig som då.

Så: Rökrutor och rökhörn. Det är provocerande, ja visst. Men inte för att man får röka i skolmiljöer, utan för att man inte får röka överallt.

taskig täckning

Jag hade tre mobilsamtal i dag där jag på grund av dålig täckning missade det vesäntliga, men höll god min ändå. Det är väl så man gör. För tio år sen skulle jag ha gått runt och sökt nät, gått ut, eller bett att få ringa upp senare, men i dag har jag lärt mig att bara köra på. Hela den där sociala grejen är svårfångad tycker jag. Om man har någon på tråden, gäller det att hålla fast, annars kanske man aldrig får kontakt igen. Äh, nu överdriver jag, men man kanske inte HINNER höra av sig förrän ännu ett avgörande skede i livet har inträtt och man faktiskt har glidit ifrån varandra så pass att det inte finns något att säga längre.
Det är ju inte bara lyssnandet som påverkas av att alla är så svårfångade. Talandet skruvas upp flera snäpp. Man pratar fort och försöker komma med små vändpunkter mellan var fjärde ord, så att inte lyssnaren ska tappa intresset.
Under två av samtalen stod jag och tittade ut mot rökhörnan bakom skolan där jag jobbar nu. En gråsparv drack regnvatten ur en askkopp där fimparna låg kvar i botten. Vattnet såg gult ut och jag tror att den lille fågeln flög raka vägen till närmsta buske och dog efteråt. Under tiden missade jag något vesäntligt i andra ändan. En av mina bästa vänner håller på att breaka rejält. Han har - fulltsändigt autodidakt (dvs han har inte gått DI) - lyckats få in en pjäs på Dramaten. Hur ofta händer det? Men han lät samlad. "Jag är lite trög" sa han, men jag tycker att han kan kosta på sig det nu, när han har fått kvitto på att han är bra.
Jag hoppas att det gick fram.

071016

Det är Norah Ephron-väder ute. Ett sånt där gnisrande oktoberljus, som gjort för Meg Ryan och Tom Hanks att springa om varandra och bli kära. Årsta breder ut sig som ett gulgrönt Central Park runt mig. Jag är ensam i lägenheten. Balkongdörren står på glänt och eftermiddagsaktiviteterna läcker in som vänliga ljud där utifrån. Mårten kutade ut efter dagis för att lajja. Han hade bara T-shirt på sig och det såg inte alls kallt ut. Nu ska jag laga mat.

Taxi Driver vs Blades of Glory

När jag väntade på att Stella skulle dansa sin streetdance i torsdsags satt jag i trappan utanför och bläddrade i tidskriften "Chili". Chili riktar sig till gymnasieungdomar förstod jag, så jag ska väl inte säga nåt, men ändå..
På ett uppslag recenserade man nya DVD:er och satte betyg.
Skalan gick som alltid från ett till fem (röda chilifrukter). "Taxidriver" fick 4. "Blades of Glory" fick också 4.
Och man kliar sig i huvudet och tänker att nu ska jag inte vara en sur gammal gubbe här. Blades of Glory är självklart värd 4 chili. Om inte mer. Och Taxidriver är VERKLIGEN värd 4 chili. Faktum är att det är en skandal att den inte fick 5. Den borde kanske till och med få 5+. Eller 6. Jag ska inte vara en sur gubbe, men jag blev det där och då, för jag tänkte att om man inte kan skilja ut en av världens bästa filmer ur floden av roliga amerikanska komedier, då är det dags att se över betygssystemet.
Det är samma sak när man tittar i DN. En kväll visas till exempel Blow up på en kanal och den har fått 4, samtidigt i en annan kanal går Änglagård, 4. För mig blir det här en omöjlig figur. En sån där geometrisk kubkonstruktion som biter sig själv i rumpan, fast det borde vara omöjligt. En synvilla nästan. För det är ju på de där siffrorna man tittar, och gör man det, kan man luras att tro att Änglagård faktiskt är lika bra som Blow up. Eller att Taxidriver och Blades of Glory lirar i samma liga.
Men så är det inte.

det är den tiden på året nu

Ut och leta!

Hotet från vildmarken.

Björnen som attackerade två älgjägare i Härjedalen i går är nu död, vilket borde sända en tydlig signal till hela den svenska björnstammen:
Ni ska ge fan i våra älgjägare!

En kula för pannan

Inte för att jag höll räkningen, men jag tror att Scorsese avslutade ungefär 15 karaktärer i "the Departed" genom ett skott i huvudet. Är det någon slags fetischism han håller på med? Ett torrt oväntat skott, lite blodskvätt åt andra hållet och en lealös kropp på väg mot golvet. Jag vet ingen annan regissör som skjuter så många genom huvudet som Scorsese. Det är på gränsen tycker jag. När jag skulle somna i går kväll gick jag igenom alla jag minns (det blir uppemot en 70 -80). Joe Pesci i maffiabröder, i ett garage. Han tror att han ska bli invigd i maffian, men när han ser det tomma garaget (eller är det en källare?) suckar han bara innan: KLACK. Eller Samuel Jackson i samma film. Det är Joe Pesci som skjuter honom. Jackson sitter i sin säng. KLACK och en hink blod över motstående vägg just innan Jackson rinner ner på golvet. I Casino - Pesci igen - den stackars myndighetskvinnan som är på väg att dra in ett viktigt tillstånd sitter vid sitt frukostbord. Pesci rusar in iförd kort skinnjacka och gubbkeps och sätter en kula i tinningen på henne från mycket nära håll, innan han nästan ömt placerar hennes döda huvud på bordet. De sista fem minutrarna i the Departed blir nästan parodiska (man är avtrubbad vid det laget). Tre killar i samma sen, en av huvudkaraktärerna, och sen nästa i scenen efter. KLACK, KLACK, KLACK, KLACK och så: SKVÄÄÄÄÄÄTT. Han använder ett torrt, lakoniskt pickadolljud. De som skjuter gör det alltid utan förvaning. De just avrättade faller alltid som klubbade oxar och blir liggande i en spegel av sitt eget blod. Martin Scorsese vet hur man gör. Han vet hur man gör en massa annat också. Klippningen (nu är det kanske inte han som klipper, men ändå), rytmen, är alltid perfekt. Furiöst i början - alltid är det så - mycket information ska in och det går så fort att bara det undermedvetna hinner med, för att lugna ner tempot när spänningen stiger i slutet. Precis tvärtemot vad man är van. Jag tror att det delvis är därför hans filmer känns så poetiska, trots alla närskott i huvudet på kända amerkanska birollsinnehavare (som alltid har levererat över sin egen förmåga innan de skjuts bort ur handingen). Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Jag tycker att han ska ransorera på skott i huvudet-fronten. Jag brukar få ont i mitt eget efter ett tag. Det är otäckt, men man blir avtrubbad. Och jag tänker på filminspelningarna. Scorseses arbetsdagar. Om min uppskattning med uppemot en 70 skott i huvudet stämmer, med alla klippbilder och omtagningar och så vidare- timmar framför klippbord, ljudläggning, stämmer, borde det innebära att stackars Martin Scorsese har ägnat ungefär ett år av sitt liv bara till att gestalta hur folk blir skjutna i huvudet.

På konferens

Det skulle vara lätt för mig att börja ironisera och komma med träffande beskrivningar av svenska konferensanläggningar, nu när jag befinner mig på en och sitter här ensam på mitt rum med skärgårdsmörkret ruvande utanför fönstret. Men eftersom jag är här som deltagande gäst och redan har fyllt rockfickorna med bjudgodis så avstår jag. Jag uppskattar att det är bara 25 meter mellan parkering och reception. Jag blir glad när mitt sällskap serveras goda ost och skinkmackor direkt när vi kommer. Jag tuggar snällt i mig och njuter till och med. Det här är service. Personalen här verkar i det dolda. När vi lämnar vårt rum för en kisspaus smyger de in och placerar nya toffékolor i korgen, ställer in nya lokor och tar bort gamla kapsyler från bordet. Allt är bara fixat när vi dyker upp igen och vi har inte hört ellet sett någonting. Maten är god. Mycket god. Bättre än man är van. Men det blir lite vemodig stämning när klockan börjar närma sig 21. Ett sällskap från Alfa Laval håller fortet och tänker tydligen köra hela natten. Själv drar jag mig tillbaka. Tar ett kort samtal med Janne innan jag smyger in till mig. Rummen tycks vara absolut ljudisolerade, ändå viskar jag när jag ringer hem till Mimmi. Barnen är fortfarande vakna. Alexander ramlar två gånger under vårt samtal, det hör jag, men hon låter lugn. De andra ligger på en madrass framför TV:n och käkar kokosbollar berättar hon. Klockan 11 i morgon förmiddag är jag hemma igen. Jag ser framför mig att vi kommer att städa då. Jag längtar lite. Det är så många som skiljer sig just nu. Så många som har barnen halva tiden bara. Fan, det gäller att vara närvarande hela tiden. Inte missa någonting. Fortsätta att vara varandras grund. Inte glida iväg. Inte sluta längta hem,

Nu ska jag sova. Sen frukost. Sen åka bil. Sen hemma.

Ja, just det. Vad gör jag här?
Hotel Kantarell. Premiär nästa fredag. Vi fick se 4 avsnitt och det är inget snack om att det kommer att bli succé. Det är sällan man känner sig så stolt över något man har varit med och skrivit.
Och i vår kommer 12 nya avsnitt. Det har vi lagt grunden för i dag.

Mysigt?

Vad säger man om något som är motsatsen till kongenialt?

Bilderna

Grått i dag, sol i går. Samma bild med två olika färgtemperaturer. Nu lovar de snö och då är det slut på hösten också. Den här krispigheten kommer aldrig tillbaka när den där första snön har smält bort. Då tar gråheten över. Löven kommer att falla av. Träden blir grafiska och man ser längre från vårt köksfönster. Jag har läst så många begåvade texter i dag. Det är många som kan skriva. Eleverna på skolan där jag jobbar just nu. De excelerar en efter en. Vi ger dem uppgifter som de löser utan en fnysning. Och läser upp. De är duktiga på att läsa upp. Skriver personligt och står för det. Det är starkt. Chiristine Nöstlinger? Varför skrev jag det? Det finns väl en oskriven lag om att man inte får ta bort blogginlägg. Jag har bara gjort det en gång. Det var när Marcus Birro for ut mot mig och mina sakfel. Då tog jag bort inlägget. Var nära att lägga ner hela bloggen. Jag skämdes så fruktansvärt. Det var länge sen nu. Jag har över 4000 bilder i min i-photo. Det är ett års skörd. Hur sorterar man bland dem? Vilka kommer vi att kunna spara? Några av dem har jag publicerat här, men vi måste bränna en skiva och ta med oss till Holly-foto någon gång. Alldeles för många bilder. Det är bara att trycka av och när en bild sitter där i minneskortet har den redan blivit för värdefull för att kunna raderas. Hur väljer man bort? Av 4000 bilder föreställer säkert 3500 barnen. 3500 bilder och jag skulle inte kunna välja bort en. Det skulle vara som att välja bort en liten bit av det barnet. Så tänker i varje fall jag.

vem?

I morgon är det nobelpris i litteratur.
Här är mitt tips:

Christine Nöstlinger, Österrike

".."

av Michael Richter

Den där pappan i Rödeby

De enda kränkningar som är värre än de som drabbar mig som person, är de som drabbar mina barn. Barnen är mitt hudlösa hjärta som jag förr eller senare måste skicka ut, bort från min absoluta kontroll. Stella började i skolan i höstas och inför det kunde jag ligga sömnlös på nätterna - och jag lovar, om någon skulle kränka henne, mobba eller slå, skulle min hämnd drabba den som gjorde det. Jag skulle söka upp föräldrar, klassrum, lärarrum, rektorsexpeditioner, jag skulle slåss och låta mitt ursinne explodera, jag skulle vänta på plågoandarna efter skolan och skämma skiten ur dem, ända tills kränkningarna upphörde.

Allt detta gjorde jag i min fantasi, när jag inte kunde sova. Mina barn, de är förlängningar av mig. Jag har tagit emot dem alla tre och klippt av deras navelsträngar och lovat att skydda dem med mitt liv om det skulle behövas. Ingenting annat spelar någon roll. Det finns inga principer, inga lagar, inga moraliska regler som kan ställa sig över det.

Och jag vet att jag låter som en NRA anhängare när jag säger det (alltså: det är jag absolut inte) men jag förstår verkligen, och känner full sympati med den där pappan nere i Blekinge, som tillslut riktade bössan ut i mörkret och lät den brinna av. Visst, han har förstört både sitt och sin familjs liv. Han har dödat ett barn och krossat en familj till. Hans helvete har förmodligen bara börjat. MEN: jag har inga som helst problem att förstå det han gjorde. Där och då måste det ha framstått som det enda möjliga alternativet. Det här säger nog mer om mig, än om den faktiska situationen, men när jag tänker på den, kan jag inte känna något som helst medlidande med den där killen som dog. Det kanske låter sjukt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag gjorde det.

Jag tänker på folket i den där byn. Tre polisanmälningar hade gjorts. Man kan anta att den där pappan hade sagt ifrån mer än en gång. Man kan anta att det fanns en stum, suddig vuxenvärld, som visste precis vad som pågick. Kanske flinade de i smyg åt honom. Kanske var de där nattliga moppeutflykterna till och med sanktionerade. Mobbing i sin prydno. Och i morse, i DN, prästen i byn samlade sin församling. Ett illa skrivet kondoleansmeddelande och förhoppningar om försoning. Skit i det - nu har jag eldat upp mig känner jag - men den där byn har förverkat sin rätt att kallas social gemenskap. Ge varje familj en andlig coach, och lär dem att sånt här händer inte i samhällen där folk agerar gentemot varandra med kärlek, istället för med förakt. Lär dem att det som händer i ett litet samhälle angår alla. Och är allas ansvar.

Vi tänker för lite på Olle Adolphsson

Eddie Izzard skämtade om hur man drar styrkan ur ordet "awsome" när man säger att en varmkorv är det. Hur, frågar han, beskriver man då vyn över Jorden sedd från Månen? Jag tänker på det, när han idol-Daniel för tusende gången slickar sig om läpparna och spänner ögonen i den förhoppningsfulle tjejen och slår fast att "du är en stjärna!". Jag sparkar väl in öppna dörrar här, men blaskar han inte ur begreppet stjärna när han säger så? Bara lite. Min syrra Jenny hade ordnat så att Stella och hennes kusiner fick gå på lilla melodifestivalen i fredags. Jag tror att det var väldigt stort för Stella, innan hon gick drog hon två alvedon, satte ett nytt hårband i håret och hängde på sig nya jackan. Jag mötte dem vid Gullmarsplan efteråt. Stella var i en annan värld litegrann, men när jag frågade henne om ur det kändes att se September, som ju var festivalens pausunderhållning, den inyrda stjärnan, så att säga, tittade hon tomt på mig. "Så där.." September hade inte behövt vara med. Det är mitt tips. Hon gjorde varken till eller från. Hon är bara ännu en menlös del i det självspelande pianot som kallas musikbranchen nu för tiden.

Annat var det på Olles tid. Det räckte med en knarrig stol, en Olle i snygg kostym och nylonsträngad gitarr och några intellektuella kompisar till Lasse O´Månsson i publiken, så hade man en timmes odödlig TV-underhållning utan att anstränga sig. Med innehåll dessutom. Vi lyssnade på Olle A i går morse. Barnen glömde bort att titta på TV. Jag var nära att börja gråta en gång. Det var när jag försökte sjunga med. Gör inte det! Olle A sjunger långt inifrån. I dag är det rena kamikazeprojektet att försöka sig på något sådant.
Och känn på det här citatet:
"Från vårt äppelträd
faller äpplen ned
och det doftar gott
men doftar ensamhet"
Olle A.
Han dog väl vid den här tiden på året för några år sen? Jag minns bara att jag var ensam i bilen på väg från Visby ner till Vamlingbo. Det var dimma och vägen sög i sig strålkastarljuset så att man befann sig i en absolut mörk bubbla. I höjd med Karlsöarna blev klockan 1 och nyheter från ekot. "Trubaduren Olle Adolphsson är död!" Det var toppnyheten. Fy fan vad deppigt. Jag hade 4 mil kvar och jag avverkade dem i en känsla av absolut overklighet. Jag såg honom framför mig, i höstsol, iförd fyrknäppt kavaj, som han hade sett ut på bilderna av Irmeli Krekin i nöjesguiden 10 år tidigare. Han hade framstått som så tung då. Tung i dubbel bemärkelse. Tung i bemärkelsen odödlig. Han blev inte gammal. 69 bara. Han borde fortfarande få finnas. Vi tänker för lite på honom.

På bilderna ses Stella och Mårten i skogen bakom brorsans torp. Mårten har just ramlat i forsen. Stella klarar sig bättre. Lite senare hittade vi hur mycket trattkantareller som helst. De stod i givakt för oss där i den mörkgröna mossan, när vi kom trampande. En matta, 25 gånger 70 meter ungefär. När korgen var full fyllde vi fickorna och slet mössorna av barnen för att kunna plocka mer. Mimmi blev på gränsen till tokig. Och jag bara: Tänk inåt. Tänk Olle Adolphsson.

Vissa dagar

Ibland känner man sig som en inkräktare när man läser så jag länkar inte. Jag behåller upplevelsen för mig själv; den där fina fina bloggen. Alexander vägrar låta mig lägga ner honom. Nu skriver jag med en hand. Stella är sjuk och vill titta på någon TV-tjej som kräks på internet. Det är ju korkat att visa henne sådant, men när skadan redan är skedd så...

Alex Schulman fick sparken ryktas det om det är någon som bryr sig. Jag bryr mig. Och jag känner mig illa berörd över att jag ALLTID tror på det jag läser, var jag än läser det. När jag var liten ville jag bli journalist, men nu tänker jag att det nog är tur att det inte blev så. Jag är manusförfattare. Jag diktar upp. För mig är trovärdighet ett ledord. Om någonting verkar trovärdigt, tror jag på det.

I dag känner jag mig missnöjd med mig själv. Jag läser Klingbergs blogg. Visst, han mår nog skitdåligt, men vad gör det när man skriver så att texten strömmar som musik från skärmen. Jag mår i grunden rätt bra. Inga problem. Jag hörde om en känd svensk författare, att han skiljer sig varje gång han skriver en roman. Det är kanske priset man får betala. Frågan är om det är värt det.

Oktober

Tänk att man alltid glömmer bort hur fin hösten är när man börjar deppa över att den snart är här.

I dag:
Hösten och jag andas i exakt samma takt. En kopp kaffe på en utesevering, med kavaj, utan att svettas. Till och med Nytorget känns inbjudande.

Paradise Lost

Årets influensa är värre än någonsin står det i tidningen. Precis som förra året. Och året innan. Men hur funkar det? Vi blir väl också värre för varje år. Vi tål mer, kan vara fler, orkar med högre temperaturer och svårare vinterkräksjukor för varje år som går. Jag har hört att digerdöden inte var värre än en vinterkräksjuka av typ 1998-års magnitud, men att folk på den tiden var vekare.

I morse stod det en goth i hallen på dagis. Enhetens enda fast anställde man ligger hemma och kräks, så man hade plockat in en goth i hans ställe. En man, förvisso, men det hjälpte inte. Mårten blev stående innanför dörrarna, som förlamad, när gothen försökte connecta med honom. Jag såg i gothens kroppsspåk att han inte visste om han skulle ta Mårten i hand eller inte, så armen blev liksom hängande i luften, halvvägs. Han talade med släpig järfälladialekt och berättade lite om sig själv. "Jag hade själv magsjuka i somras. Men det gick rätt fort, allt kom upp på en gång, så det kanske var något jag hade ätit. Ungarna fick det också, mina alltså, så det kanske var vanlig kräksjuka. Men jag har inte haft det sen dess...osv." Han pratade på helt ogenerat om sig själv. "Jag är fast vikarie i poolen, jag är stjärnvikarie också, och man vet aldrig från den ena dagen till den andra var man hamnar. Men jag söker fast under tiden. " "Som barnskötare", undrade jag. "Precis."
Lycka till, tänkte jag.

Mårten hade försvunnit in på avdelningen, och jag gick efter honom, med gothen pladdrande över axeln. Jag hörde honom prata om Gubbängen eller nåt, men nu grät Mårten i fröken Sandras famn. "Han bara kom in. Så här", sa hon och visade hur Mårten hade dykt upp med tårarna strömmande nerför kinderna. Det är gothen, tänkte jag. Han frös till is när han såg honom, och när han äntligen hade slitit sig ur det gothiska, energilösa kraftfältet, brast fördämningarna. Men jag sa inget, flat som jag är. Gothen slog sig ner helt ogenerat i ringen av ungar på golvet och fortsatte pladdra om sig själv med en annan farsa. Nu handlade det om badrumsrenoveringar. En latexfog hade hamnat fel, kunde han upplysa om. Gothen alltså. Han berättade att han höll på Hammarby också, fast han kom från Järfälla. "Jag var lite rebell så där när jag var liten", sa han.

Mårten lugnade ner sig till slut, och Gothen hittade en gullig liten ettåring som inte var rädd för honom, så jag kunde gå. Men det kändes som ett svek. Både mot Mårten och Sandra. De två vs gothen. I eftermiddag får jag veta hur det gick.


klockan är 16 38, vi är hemma igen. Mårten var glad. Gothen hade jobbat på bra. Han var rätt trevlig och glad för han skulle gå på konsert i kväll. Paradise Lost.

Jag citerar:

"Östermalmstorg 09.44. Om en tonårs-goth-tjej med sin kajal och sitt svarta hår vill uttrycka att hon inte är vuxen ännu, att hon vill bli lämnad ifred – vad vill då Robert Smith i The Cure uttrycka?"

I dag. Någonstans i den här bloggen. Var annars?

Finns det ingenstans dit man kan ringa?

Ur kommentarsfältet ett par inlägg längre ner:

".....Det fanns bara en fras:
Klockan är nio, det är dags att gå i säng, och stretade man emot så blev det sänggång i alla fall, med ett avslutande: Öga mot väggen!
Korta kommandon och exekvering: Klockrent, det är så snorungar ska tas, och mina föräldrar hade tre.
Holger"

Trots att jag inte har något med honom att göra.

Det är många som kommenterar Alex Schulmans beslut att sluta blogga i dag. Uppenbarligen berörde han fler än de som lämnade kommentarer på hans blogg. Jag har fundrat hela dagen på hur han berörde mig, för på något sätt gjorde han ju det. Om inte annat, så retade han den där lilla lusten att få vara med. Att jag också skulle få också sitta med runt ett bord på Norrlands bar och grill och skråla och bete mig så illa att alla andra gäster måste gå hem, utan att själv bli utslängd. Jag har det i mig. Alla har det i sig. På något sätt.

Men jag har kommit fram till att jag inte har något med Alex Schulman att göra. Gång på gång har jag kommit fram till det. Ända sitter jag här och vill nå fram. Till honom. Om Stockholm var en skolgård, var det han som stod i mitten och fällde omdömena. I dag klev han tillbaka. På något sätt känner jag mig lättad. Trots att jag inte har något med honom att göra.

När jag känner så där. Att jag också vill vara med i sammanhang som jag nog ändå skulle må dåligt av, känns det skönt att det finns något som det här.

69 spänn på Åhlens. Skynda och köp.

Jag åt för övrigt lunch med Martin Geijer i dag. Han är en av mina bästa vänner och en av några få utanför min familj, som får mig att känna fullständig trygghet.Efter ett möte med honom känner man nästan alltid att: Ja, va fan, det ordnar sig.
Skön känsla.