Jag såg en dödsannons i tidningen i morse. En gammal klasskamrat från DI. Efter en stunds efterforskningar kom jag fram till att hon hade hängt sig, 38 år gammal.
Och det är ju som att allt det hon har försökt döjla, allt det man kunde ana om man var någolunda intelligent, nu ligger blottlagt i öppen dager.
Hon tog livet av sig. Hon gjorde det på det obehagligaste och mest effektiva sättet man kan genomföra en sån akt på. Hon knöt en snara, trädde den om sin hals och lät kroppstyngden göra jobbet. Det var inget rop på hjälp. Det var inga vägar kvar. Här tar det slut. Nu ger jag upp.
I mitten av Juli 1997, vi hade just fått reda på att vi var antagna och tidningarna publicerade en lista över våra namn och ett av dem var hennes. Jag tror att det var den 6 juli. Hon hade ganska exakt 10 år kvar att leva.
Det var 6 år sen jag träffade henne senast. Vi hade ingen kontakt längre. Inget att säga varandra. Det blev ett slentrianmässigt hej och en lös kram. Nu tänker jag att hon hade dragit sig tillbaka, djupt in i sig själv, där ingen kunde komma åt henne på riktigt. Runtomkring oss pulserade "branchen". Ingen visste. Ingen frågade.
Vila i frid.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
6 kommentarer:
Sorgligt. Sorgligt.
och så det där "runt omkring oss pulserade branschen". Man fattar läget.
Ja, vissa brancher kan verkligen brusa. Och just DEN branchen skördar faktiskt en hel del liv. Fler breda leenden än man tror döljer ett stort mörker. Min klasskamrat är inte den första som har hängt sig.
Hon verkar dessutom varit både omtyckt, älskad och framgångsrik på många sätt. Men det finns ju andra fält.
Nej, inte igen...
Man känner nog inte så många som man tror egentligen,inte på riktigt iallafall???
Anonym:
Nä, jag tror du har rätt. Märkligt egentligen. Och väldigt sorgligt.
Men det är ensamt att leva. Ensamt att vara människa.
Skicka en kommentar