Förfallet

Jag vaknade klockan 05.30 av att ryggen värkte och jag kunde inte ligga kvar i sängen. Tidningsbudet hade lyckats peta ner vår namnskylt och när jag tog upp tidningen låg den där på hallgolvet som ett tecken på annalkande förfall. Det är viktigt att laga såna där småsaker på en gång, annars blir man blind för dem och befinner sig tillslut i ett system av provisorier och halvlagade föremål. När jag var ensam och bodde i Gröndal, började mina kökslådor att gå sönder. Framstyckena lossnade ett efter ett och hamnade på en växande hög i hallen. Det hade varit en enkel sak att laga de där lådorna, men under tre års tid lärde jag mig att liksom kasta in skedar och gafflar från sidan, eftersom lådorna inte gick att dra ut utan att gå sönder ännu mer.

Bara jag blir frisk ska jag sätta tillbaka namnskylten.
När blir jag frisk? Inte i dag i varje fall (och det har inget med Carina Rydberg att göra.)

I DN bjöd man på ett spionreportage från Bergmans begravning som inte sa så mycket mer än vilka som var där. Dessutom hade man tagit bilder med teleobjektiv från en angränsande äng. Ibland undrar jag hur det känns att vara journalist och sändas ut på ett sånt uppdrag. Jag antar att man måste stålsätta sig mot tomhetskänslorna. Och jag antar att det rådde en ganska rå kollegial jargong där ute på ängen, bakom avspärrningstejpen och securitasvakterna. I varje fall blev skildringen ett slags vi och dom reportage. De förtappade skildrade de utvalda liksom.
Äh, jag svamlar.

Nu är klockan närmare åtta och jag kan inte ligga ner fast jag borde. För 6 år sen köpte vi en säng för 25000 och efter ett halvår insåg vi att den är alldeles för mjuk. Varje natt vaknar jag och måste byta sängläge. Ofta hamnar jag i soffan eller i någon av barnens sängar. I går var jag så dålig att jag inte kunde annat än att ligga i vårt gungflyg till säng hela dagen (och sen hela natten) och nu känns det som om jag har fått en allvarligt ryggsjukdom, eller stryk. Jag försökte sova i skräddarställning i soffan, men det gick inte, så jag fick återvända till tidningen.

Dan Ekborg verkar inte må så bra. Det tror jag att man kan slå fast efter dagens porträtt i DN-söndag. Han är precis lika själupptagen och vardagsfrånvänd och besatt av Ibsen som alla andra män i hans generation i teaterstockholm.

För 15 år sen var teatern allt för mig. Jag jobbade på en av Stockholms källarteatrar, stämplade, afficherade, drogs med luftrörsinfektioner och drömde om Dramaten. Och jag minns de där gyllene tillfällena då man fick möta en riktig skådespelare. En som hade gått scenskolan och var etablerad i världen utanför de ideella källarteatrarna i Vasastan. Vi satt i en ring runt den store och lyssnade till visdomsorden, lyssnade på anekdoterna från när den eller den polske gästpedagogen på malmö scenskola förnedrade Rickard Wolff, fick se äkta tårar, fick se en Strinbergs/Bergman-imitaion och avslutade med att gå ut och ta en öl på Peppar. Och det var märkligt hur vi killar som genom ett trollslag blev fullständigt ointressanta så fort vi slog oss ner där längst in runt ett jättebord. Hur den store liksom böjde sig fram över någon 21 årig tjej och bara svettades ut sitt behov av bekräftelse.

Jag minns en fest på teater Plaza -93. Vi lågstatusskådisar strök runt väggarna och tittade in mot centrum där storheter som Stefan Larsson och Mikael Persbrandt trängdes kring Bergmannymferna från Scenskolans avgångsklass det året. Plötsligt blev det oroligt i lokalen. Det började röra på sig där inne och så öppnades en väg genom trängseln, som döda havet för Moses, när Persbrandt blev galen och skulle ut på Odengatan för att slå någont på käften.
Och en kör av unga kvinnoröster stämde upp:
"Micke! Lägg av."
"Micke, du är full."
"Micke, bry dig inte om honom."

Beslutet att lägga av kom som en oväntad impuls och jag följde den omedelbart. Det var det bästa jag har gjort. Jag har inget med teater att göra. Det är inte min värld. Jag begriper den inte.

Nu är hon 8.17. Ryggen värker, men jag tror att det vänder i dag.
Och nu: Carina Rydberg.