kväll, torsdag

Ibland ångrar man saker man har skrivit. När man har varit uppe i för hög tonart och bara liksom viftat till över tangenterna utan att riktigt reflektera över hur texten kommer att upplevas av en läsare. I somras skrev jag en blogg där jag gick ut rätt hårt och sa att det inte fanns något ointressantare än när folk berättar om sina drömmar. Jag tänker inte länka, men i korthet gick texten ut på att vi begår våld mot våra drömmar när vi försöker berätta dem. Att vår förmåga att minnas, förstå, återge är för begränsad för att vi någosin ska kunna göra dem rättvisa.

Okej. Bra så.

Men i dag läste jag i en blogg, skribenten hade drömt om en gammal flickvän och som läsare laddade man ju upp. Okej, vad då? Berätta nu. Men så pang, refererade han tillbaka hit och gick vidare, bytte ämne. Det kändes som att jag hade tagit något ifrån honom. Glädjen att berätta om en dröm. Det kändes dåligt.
Han skriver för övrigt en mycket bra blogg tycker jag. Papa Magnus, den är prestigelös och välskriven och alltid nere i rätt tonart. En vardagsblogg som aldrig känns menlös.

Genom Magnus hittade jag den här bloggen. Det är Jon Jefferson Klingberg som skriver och han gör det så bra att man måste luta huvudet mot skrivbordet en stund när man har läst.

Klockan är 21:52. Nu pågår ett svenskt samtidsdrama på TV. Svenska 17-årigar säger "håll käften för faan?" och "nämen låt mig vara i fre för helvete" till varandra och man får ha på lågt så att inte barnen ska vakna eller få mardrömmar. I dag åt jag lunch med den överbegåvade Christof och vi pratade om varför svensk litteratur och film så sällan höjer sig över vardagsplanet. Det var ett bra samtal. Janne var med. Hela lunchen kändes magisk. Christof är ett geni. Han vet det inte själv, och det kanske bara är bra.