manuförfattaren

Jag har ägnat dagen åt ett manus som jag har upplevt som betungande på något oförklarligt sätt. Jag ser att det är enkelt, när jag tittar på det utifrån, men när jag sitter där blir allt så snårigt och rörigt och det känns som att jag gör jobbet för första gången. I början, för snart nio år sen, när jag skrev mina första historier för De tre vännerna...och Jerry, kunde ett 11 sidigt manus ta mer än en vecka att få till. Nu går det i allmänhet på en dag. Men ändå... under vissa perioder glömmer jag liksom bort hur man gör. Och jag känner en underlig stress där framför datorn. Som om något drog mig bort från den. Jag är uppe och flyger och sätter på musik och kokar kaffe och loggar in på facebook och går och käkar lunch. Och när jag läser det jag redan har skrivit, förstår jag inte texten.
Jag vet inte vad som ligger i botten. Det är inte utbrändhet, för jag är inte utbränd, snarare ett slags rädsla för att misslyckas. Som att just det här manuset var sista chansen och måste bli perfekt.
Per-fekt!
Ja, ja. Jag är igenom nu. Perfekt är det inte, men spänningen har släppt.

Galapremiär i går på Lilla spöket laban "spökdags". Stort pådrag. Film nummer 1 som hade premiär förra året har gått för över 100000 besökare. Jag fick gå fram. Det var första gången. Jag var lite oförberedd och Mårten och hans kompis Enzo fick följa med ner. Mårten blev rädd. 500 besökare och en massa lampor i ansiktet. Jag var tvungen att lämna scenen innan Inger Sandberg med en liten kasperdocka föreställande Laban, hade hunnit prata klart.
Men ändå:
Det var tjusigt på något sätt.