Poem, ballader och lite blues

Det är natt. Jag sitter och försöker spåra upp låtarna från "Poem, ballader och lite blues - återkomsten", på myspace. I vanliga fall skulle jag kanske ha letat upp någon olaglig torrent, men i det här fallet känns det inte så fräscht. Det är ju inte direkt 50-cent som ligger bakom. Nina Ramsby har producerat tillsammans med Martin Hederos och just nu är det hennes "Rosenblad, Rosenblad" jag sitter fast i. Jag har alltid älskat den låten. Om jag någon gång av någon ond kraft skulle tvingas att uppträda på typ Globen och där framföra en sång, skulle det bli den. Sångmässigt skulle det säkert gå åt pipan, men det skulle jag hämta upp på känslofronten. Om man gråter när man man sjunger är det per definition bra, det har man ju lärt sig. Med detta mästerverk i lungorna skulle det inte vara något problem för mig. Jag sjöng den i kväll för att tråka Mårten till sömns och då kände jag minsann hur det tjockade till sig i lite bakom tungan.

Bilden. Det är Tomas som har tagit den och den säger rätt mycket. Jag har lärt mig att man inte ska försöka sätta ord på stor konst, så jag nöjer mig med detta: Det är när jag ser såna här bilder, som jag inser hur fruktansvärt stor jag är. Titta på soffan bakom mig. Den ser ju ut som en leksakssoffa. Och mattan. Och det lilla barnet. När jag ser såna här bilder tycker jag att det är ett under att jag faktiskt aldrig slår ner saker med armbågen. Bra på att fickparkera är jag också. Det tyder på stor spacial intelligens säger brorsan. Bra känsla för rum alltså. Inte undra på. Hade inte jag haft det, hade jag inte kunnat vistas i några rum alls, utan fått bo på taigan och ägnat mig åt sådant som att sätta fjutt på metangas med en bic-tändare.

Nä nu flamsar jag bort det här. Poem, ballader och lite blues. Alltså originalet från 1970. Jag kan på rak arm inte komma på något annat album som har betytt så mycket för mig som just den. Under vissa perioder på 90-talet lyssnade jag på den nästan jämt när jag var ensam. Det blev ett slags rum jag kunde flytta in i. Ett kök, nerrökt, tänt i taket, med stolar runt ett bord där man drack rödvin ur duralexglas och hade slängt av sig jackan på golvet i hallen. Ute var det decemberdimma. Lampan behövde ingen dimmer, det sörjde cigarettdimmorna för. Om jag någon gång nattvandrade på söder och hamnade i kvarter där det fortfarande bodde en och annan alkis (sånt finns inte längre) och blickade upp mot just ett sådant kök där det ännu lös i taket och där man kunde se på det speciella ljuset att man rökte där inne och man kunde anta att de hade käkat en mustig oxgryta innan de gick på brännvinet och tog fram ciggen och spelkorten, tänkte jag på den. Den har ett slags vacker spruckenhet, tycker jag. Om Cornelis fortfande finns kvar, finns han där, i den skivan - och någonstans i en sånt där kök.

Jag minns fyllegänget som hängde på lilla Maria i slutet av 80-talet. De var nersupna och förlorade. De bodde uppe på Mariaberget i nerkörda lägenheter med sina havererade konstnärsdrömmar. Rödvin i karaff, kedjerökande med fula gula tänder, men för mig utstrålade det där gänget en slags mysighet. De var också "Poem, ballader och lite blues".
Särsklit så här i slutet av november, början på december.

Rosenblad. Blues för Ingamaj. Sonja och Siv. Ett gammalt bergatroll. Cool water på den Gyllene Freden. Jag köper hela paketet. Och det står jag för.