I dag har vi hängt med en annan barnfamilj hela dagen och det är precis vad vi barnfamiljer borde göra mer: hänga med varandra. Den här barnfamiljen framstår som genuint lycklig. De har tre pojkar i skiftande åldrar. Det är trångt och rörigt men de höjde inte rösten åt varandra en gång på hela dagen. Ibland när jag träffar andra familjer hamnar jag i ett betraktande och registrerande. Hur skapar man en bra familj? Hur ska vi göra för att få det som de har det? Hur skapar man det där lugnet? Det där flödet där alla tycks vara införstådda precis med vad som ska hända härnäst.
Mat dukades fram och dukades ut, kaffe åkte fram, en film åkte på, äldsta sonen hade ett trummset och där hamnade Stella och blev kvar i säkert 2 timmar och det var ingen som ens verkade irriterad. De bara berömde henne för att hon är så musikalisk och ur kylskåpet trollades en halvmeter fläskkotlett fram, så utan att vi förstod hur det hade gått till var klockan halv nio och vi satt åter runt bordet och åt mat. Vi hade bara åkt över för att fika lite.
Nu är vi hemma igen. Barnen sover. Vi planerar en lång resa tillsammans i sommar. Bara familjen. Den där familjen vi var hos i dag ska åka till Japan en månad i sommar. Jag måste ta reda på hur de tänker lägga upp sin resa, för exakt som de gör, tänker jag att vi också ska göra.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Inspirerande inlägg. Ostyckat kött...det är så man gör alltså.
Bra. Du är bra. Hej, nu är du en favorit! Vi hörs.
/Peter
Ankie: Ostyckat kött, vaccat och urbenat, det är så en slipsten ska dras.
Peter: Jag tackar och rodnar.
Det låter som en utopi för mig...att inte höja rösten en enda gång! Trummandet hade gjort mig galen. Konstigt att det kan vara så olika.
Ja, de hade fattat något i den där familjen som man skulle vilja ha fatt i.
Skicka en kommentar