Någonting om OS

Jag minns en familj jag kände för tjugo år sen. Mamman luktade mysk och såg ut som Channa Bankier exakt. Pappan var lång och hade lite dåliga tänder pga rökning och en tunn glänsande hjälm av gråsvart hår som gick över öronen och var absolut spikrakt. Hon var vänster och gillade 10-gruppen. Han gick klädd i anspråkslösa jeans och hade alltid ecco-sport på fötterna. De hade en liten dotter också, en flicka som hade kommit sent i deras liv och som de omhuldade och vårdade som om hon vore en antik artefakt av skiraste kalksten.

Jag minns en gång hur jag och några andra åkte SL bussen ut och hälsade på dem på deras landställe som låg någonstans bortom Gustafsberg. Huset var byggt på 50-talet och möblerna var draperade med såna där tyger som man kunde köpa på indiska på den tiden och som det faktiskt var lite populärt att drapera just gamla fula möbler med. Det ansågs mysigt och om man som jag var lite singel och ville framstå som en mjuk kille med känsla för hemmet, skulle man drapera allt man kunde med såna där. Så jag tog intryck och tyckte att det var helt koscher. Det luktade mysk i stugan. Väggarna var av furu och liksom svartbrända av eftermiddagssolen. Någon planch från moderna 1979 hängde på trekvarten och på hyllorna stod sånt som man inte vill ha i stan men som kanske kan sprida trivsel på landet. Diskade gjorde man utomhus. Vi var en stund i huset och drack kaffe och så och sen gick vi ner till strandängen och någon badade.

Det var mamman och lilla dottern som visade runt. Pappan var inte där. Han jobbade in, som hon sa; sparde de tre semesterveckor han hade kvar. OS i Sëul började en bit in i Augusti och då skulle han åka ut till stugan och isolera sig. På dagarna skulle han sova, på nätterna titta på TV.

Jag glömde den där familjen efter ett tag, stod dem inte så värst nära tror jag, de kanske inte gjorde nåt vidare intryck på mig, men jag känner fortfarande doften av mysk när jag tänker på mamman. Jag tror att hon badade i mysk. Pappan rökte commerce (som är det enda cigarettmärke jag skulle tacka nej till om jag blev bjuden). Men bara på balkongen. Nå i alla fall - jag glömde dem, men så dök pappan upp i ett reportage i DN-sporten för åtta år sen. OS i Sidney stundade. Det skulle pågå till en bit in i september och han skulle åter isolera sig ute i stugan. Man hade tagit en bild också, liksom för att illustrera hur det skulle se ut för en förbipasserande när han satt där och tittade. Det var den lilla stugan på avstånd. En lampa tänd, och så den där mannen, hans siluett, håret och nästippen belyst av det grönaktiga TV-ljuset. Jag minns att jag drabbades av hur ensam han såg ut. Hur sårbar.

Och hur han absolut inte skulle förstå mig om jag försökte peka på hans ensamhet och sårbarhet.

För honom måste de där semesterveckorna i stugan framför TV:n ha varit en fristad. Någonting i stil med: "Dränk dig i mysk du, men var fjärde år är det OS och då är det jag som försvinner". En sportfånens sista pappvägg mot hustruns vänsterpatina. Ett litet rum i ett stort mörkt hus, där nattlampan fortfarande stod tänd.

Nu är klockan 22:07 och OS är åter igång. Just nu tävlar de väl inte, men om några timmar lär sändningarna komma igång och då tror jag att han sitter där, med sitt hår och sin nästipp i TV:ns sken. Och en ask commerce i brösfickan att röka på trappen under långdragna prisutdelningar.