Det är någon som matar duvorna på Duvnäsgatan. Någon lägger ut en sträng av äckligt frö vilket gör att duvorna fyller trottoaren och virvlar upp som spyflugor när jag tar min sväng ner till tobaken på hörnet för att köpa frukt/mandel. Hon har lagt upp ett lager av just den chokladen, vår tobakshandlare. Hon har öga för vad kunderna vill ha och under vissa perioder VILL JAG HA just frukt och mandel. Jag har misstänker att det är hon, tobakshandlaren, som har sett vad duvorna vill ha också.
De blir allt fler, duvorna, för varje dag har ett par nya anslutit sig. Vid tretiden på eftermiddagen är frösträngen borta, men nästa morgon klockan nio är den där igen. Och duvorna med den. Vi har en del rätt slitna alkisar på Duvnäsgatan också. Det är väl typ de och jag som trafikerar just den där trottoarsnutten. Många går med kryckor. Ibland stannar de utanför vår dörr och skäller lite på varandra. Men aldrig har jag hört dem säga ett ont ord om de här duvorna. De tar ett par kliv ut i gatan och passerar försiktigt, för att inte störa flocken. Det är bara jag som älgar rakt igenom. Jag undrar om det finns ett underförstått band mellan stadens duvor och stadens alkoholister. En känsla av solidaritet. En fredlig samexistens i rännstenen. Jag tror det. I den värden är jag en främling. Ett väsen som då och då uppenbarar sig och tar mina hänsynslösa steg rakt igenom alltihop.
Så kan det vara. Eller också inte.
2 kommentarer:
:-)
Jag tycker om den tanken... känslan av solidaritet. Än om jag nu inte gillar duvor särskilt mycket!
Varm kram..
Skicka en kommentar