Isak Jansson - Stand Up Comedy at Big Ben Pub, Stockholm

En av de roligaste just nu.

Det är vår i luften.

På bussen i morse var folk sena, de satt och ringde chefen, sa saker i stil med "jamen vad ska jag göra då? det tog 2 timmar från Älvsjö station och hit". Ambulanserna fastnar i trafikstockningen på skanstullsbron. Barn kommer inte till eller hem från dagis i tid. Snö på marken, några spridda flingor i luften. Minus 8. Det ligger en spänning i luften. Det är spännande nu.

Lägg märke till hur man på Aftonbladet har arbetat med SL:s logotype. Ett sammanstörtande imperium, en koloss på lerfötter. Det dras en del växlar - förlåt ordvitsen.

öppet brev till SL

Lägg ner verksamheten helt och hållet istället..

skallerormarnas gulag

Just det: Vi var på Skansenakvariet i dag. Bland annat träffade jag på Anders Duus med familj och fick mig ett kort samtal om livsval och yrke medan giftormarna sov sin glädjelösa sömn bakom skjutglasen.

Jag vet inte om man håller temperaturen lite låg med flit, nu på vintern. Min bild var att Skansenakvariet skulle vara en varm och fuktig oas mitt i den vinterkalla staden. Lite som ett moderliv i Gulag. Jag frös något så brutalt om fötterna när vi kom dit, men de ville inte tina under hela besöket. Jackan hade jag på mig och småhuttrade faktiskt lite inför de sovande reptilerna.

Det är läskigt på Skansenakvariet. Jag föreställer mig att det inte skulle behövas allt för många korta misstag innan en sömndrucken skallerorm var lös där bland barnfamiljerna. Kanske att den rullade ihop sig i en barnvagn och inte gav sig tillkänna förrän efter flera timmar. "Snakes on a Djurgårdsfärja" - kan det vara något?

Under varvet i "barnens regnskog" gick jag med huvan uppdragen av rädsla att en dvärgsilkesapa eller liknande skulle hoppa ner innan för min skjorta. Och även här drabbades jag av ormfrossa. Vart skulle jag ta min tillflykt om jag vore en nyss utslunken kobra, tänkte jag - till barnens regnskog så klart. Och så tänkte jag på allt man har läst om skogshuggare i Indien, hur de går med en mask föreställande ett ansikte i nacken för att inte tigrarna ska anfalla dem. Tigrar anfaller alltid bakifrån. Och jag drabbades av rysningar vid tanken på att få 500 kilo hungrig tiger över mig där inne i barnens regnskog, tog Alexander i handen och sprang ut igen.

De vill att man ska hålla dörrarna stängda in till barnens regnskog nu för tiden. De har "nya apor" sägs det. Kanske var det därför jag var lite undermedvetet nervig. Nya apor ska man akta sig för.

Efter några frusna varv där inne - och ett kort samtal med A Duus och hans flickvän (fru?), lommade vi ut i museishopen (läs leksakaffären). Mårten ville ha glass. Det fick han inte.

Sen tog vi bilen hem. Ingen orm hade överlevt där inne kan jag säga. Knappt ens jag själv. Jag fick skrapa rutorna på insidan. Sen körde jag mot enkelriktat och rattade hemåt under tystnad. Barnen somnade. De sover nu också. Förhoppningsvis gör jag det snart med. Gonatt.

Det är ju bara en blogg.

Jag kan inte gå och lägga mig i natt. Eller vill inte. Det känns inte lika angeläget nu när man vet att det sitter män framför TV-apparater lite överallt här i Årsta och tittar på OS. Inte lika ensamt.

Jag har betalt pengar och surfat på IMDB. Vi såg klart en miniserie nu i kväll, jag och Mimmi "the devils whore" (men i Sverige distribueras serien under den gravt missvisande titeln "the devils mistress" - sällsynt missriktat och fegt) med lysande Dominic West från the Wire. The devils whore utspelar sig i England vid tiden runt det Engelska inbördeskriget (typ 1640 - 50-tal). Oliver Cromwell leder något som kan liknas vid en revolution, halshugger kungen och utvecklar paranoida drag mot något som kan liknas vid en tidig Josef Stalin. Lysande serie om orättvisor, passion och religiös fanatism. Rekommenderas.

Det är överhuvud taget väldigt mycket med alla dessa serier som ska ses nu för tiden. I fredags gav barnens kusin Wilma mig en lista över serier jag borde se. Komediserier. Jag hade bara hört talas om hälften. Och nu är listan försvunnen. Hur ska det gå?

Och bloggen - bloggen! Den är ju lika misskött som melodifestivalen. Så kan det vara. Inte mycket att oja sig över. Det är ju bara en blogg.

Solen

Gjorde läsläxan med Stella i går kväll igen. Ny ofattbar, ogripbar information. Solens yta är 6000 grader varm, men längre in är temperaturen flera miljoner grader. Om jorden är ett pepparkorn är solen stor som en badboll. Solen har funnits i 5 miljarder år och kommer att skina i ytterligare 5 miljarder år. - Pust, Stella drog en suck av lättnad. Äntligen lite nåd i denna flod av ofattbar information och huvudlösa sifferjämförelser. Det är ju lätt att tro att något som är flera miljoner grader varmt ska brinna upp ganska så på direkten.

Alexander satt i mitt knä och la pussel medan Stella läste. Han har en liten träbox med fyra emilpussel som han tycker om att dona med - fyra idylliska skildringar av livet i katthult. 4 gånger 12 bitar Björn Berg när han var som bäst.

Och att höra Stella läsa samtidigt som vi satt där med de där gulliga pusslena, skapade en perspektivförskjutning som blev nästan komisk. Jag tror inte på att solen är stor som en badboll om jorden är ett pepparkorn, jag tror inte på att den är flera miljoner grader varm inuti. Solen är en gul prick i akvarell på en Emilillustration av Björn Berg. En intensivt runt och ljusgul boll som sprider värme och ljus över ett kafferep med Emils mamma Alma, Emil själv och fru Petrell. Varken mer eller mindre.

snö

Det är kallt ute, inte så kallt som det har varit några gånger den här vintern, men ändå på något sätt ännu kallare. Det är fotsnö överallt nu. Ful, brun snö som bryter ner skolädret och som följer med in och hamnar under barnens strumpor när de springer i hallen och vidare upp i sängen som grova gruskorn med salt på. Jag har en spade i bakluckan. Flera gånger om dagen måste jag kasta mig ut och gräva när bilen har ätit sig fast. Under all fotsnö är det ett blankt istäcke. Jag har dubbar och bakhjulsdrift. I dag hade jag gymnastikskor på mig hela dan. Gymnastikskor med sockor i. Som en femtonåring. Någon gång under de sista varven med spaden runt bilen började snön krypa in genom sockorna. Snö genom lädret och sandkorn vid anklarna. Alex sprang ut i snön utanför farmor och farfar i bara jeans, vinterstövlar och huvtröja. Farfar stod på balkongen och kastade snöboll på sina barnbarn som rullade runt nere på marken och sökte skydd bakom plogbilshögarna. Så länge snöbollskriget pågick var Alexander glad, men när det var över började han gråta. Snö i en värld utan juldekorerade lägenhetsfönster kan kännas ganska tomt. Man tröstar sig med semlor och försöker snabbspola sig fram till mitten av april. För en så liten pojke som Alexander måste det vara en fullständigt ogripbar tidsrymd. Han är tre år, jag är osäker på om han har klara minnesbilder av en värld utan snö. För mig kommer tiden fram till mitten av april att gå fort. Jag är bra på att snabbspola. Lite för bra. Man blir det efter 40 vintrar i det här klimatet.

Håll ut govänner, håll ut.

Har inget att skriva om just nu, men håll ut, det kommer, det vet jag.
Annars: allt bra.
Salve