Då går jag ur EU.

Eftersom ingen av er mina bloggläsare tittar på melodifestivalen, vill jag först ge en kort resumé:
Inför varje låt ska man ju presentera landet som artisten kommer ifrån. Detta brukar kunna bli ett nyskapande stycke TV:konst, om man ironisk alltså, där televisioriskt nytänkande och den vackra tanken om ett europa i fred där alla älskar varandra, där ingen svälter eller bor på gatan eller dricker eller skjuter heroin har resulterat i små trettiosekundersnuttar som är omöjliga att skilja åt och svårt ointressanta. Förutom när det handlar om det Sverige. Jo, för när den där lilla snutten OM OSS äntligen kommer, sträcker man på sig extra mycket, ber alla i rummet att hålla käften och höjer till max på TV:n. Det här vill man se. Hur ser man på oss ute i stora Europa, tänker man, vilken bild har TYSKA TV-KREATÖRER av oss svenskar?

Idén i år var att man skildrade folk från de olika länderna som bodde i Tyskland. En sloven som jobbar på varv, en fransman som är förlovad med en tyska, en estniska som jobbar som skidlärare. Jag kan säga att jag satt kvar framför TV:n bara för att se filmen om den där svensken. Vad kan de ha valt, tänkte jag. Kan de ha hittat en filmstudent eller en konstnär i Berlin, eller rent av en författare i München, kanske är det till och med någon jag känner. Så där satt jag. Och fick lära känna Erik, svensk hulligan och fyllo i vikingahjälm och obelixmustach och med svenska flaggan målad på kinderna, drickandes öl och skrålandes i någon slags parad i Köln. Tjosan. Det är så man vill se oss alltså. Okej. Då går jag ur EU.

Och hur det gick i tävlingen? Erik Saadie vann.