Gotland

Sommargotland har inte riktigt vaknat än. I morse när jag gick en ganska rejäl runda just efter frukost mötte jag bara kanske tre bilar. En timme var jag ute. Hos grannen var det visserligen ett jävla liv på midsommar. Fyra range-rovers stod parkerade på gräsmattan och framåt elva hördes en serie fruktansvärda - om än muntra skrik som liksom dundrade fram som kanonsalvor genom syrenhäcken. Vi satt själva ute och åt och började spekulera i vem som skrek, och varför. Kanske var det någon som drog en ovanligt stark och god lina kokain där nere. Det hördes barn också. Glada barn som hoppade på studsmattan och badade i swimminpoolen. Han är rätt tät vår granne. Har råd med det mesta som är dyrt. Som pool och vitt pulver. I morse var bilarna borta. Kvar på gräsmattan stod bara den där arméjeepen som brukar spruta ur sig riktigt svarta avgaser och som han bara kör med när han ska åka till havet eller till någon strandäng och grilla. Gotland är på det hela taget rätt perverst så här års. Inte än då kanske, men snart rullar hela stylist och reklamargänget in och sen går man runt med det där mindervärdighetskomplexet som börjar bli lika förknippat med en sommar på Gotland som doften från en jasminhäck.

Men i kväll var det lungt. Inga grannar som sprang runt med bar underkropp på andra sidan vägen. En vacker kvällssol, vindstilla, god mat och fotbollsspel framför huset. Det är sommar nu. En prövningarnas tid. Det är nu man ska spendera allt det man har byggt upp under året, ta tag i de där lösa ändarna som inte har hunnits med än, och bygga upp nya krafter inför ytterligare ett år i maskinen. Reser vidare i morgon. Vet inte hur det är med internet dit vi ska. Men vi hörs.

/Anders

Bra för självkänslan: Att ha kvar samma vän 20 år senare.
Middag i kväll med Tomas. Hoppas på minst 20 år till.

Svensk indiefilm

Just nu på STV: Den första i raden av de svenska indiefilmer som kommer att visas nu under veckan.
Detta är mina intryck:
Foto: Jättevackert
Skådespelarna: Bra
Hårfärg: Röd
Skådespeleriet: Bra men något teatralt, särskilt i de scener där de väljer att förevisa känslor och tillstånd, istället för att vara i dem.
Musiken: Bra
Klippningen: Stämningsfull
Regi: Enkel

Så långt, allt gott och väl (som vanligt), men så kommer vi till:
Historien: Full av känslosvängningar som snarare berättas än gestaltas.
Dialogen: Spelad - och trots den minimalistiska stilen - för ordrik.
Dvs:
Manus: Jättedåligt.

Varför är det nästan alltid så? Varför är den del i filmprojektet som trots allt kostar minst faktiska pengar att arbeta fram, ofta den som är sämst genomarbetad?

Dessutom är filmen inspelad i Värmland för värmländska pengar ur en värmländsk fond, men ingen talar ett spår värmländska.
Precis som vanligt.

Om oron för pengar

Efter ett riktigt taffligt framträdande på ståuppklubben Big Ben i kväll (det är ju förnedring detta, att jag tränger mig ner på dessa klubbar och försöker skämta gång på gång, måste försöka lägga av på något obemärkt sätt, för det är helt ärligt - och jag koketterar inte nu, det är ingen som vill att jag ska hålla på) gick jag hem och såg Jerry Seinfelds "the Comedian" på DVD. I en scen sitter han och pratar med Jay Lenno, och de pratar om vad som får dessa två giganter att ändå, trots allt motstånd, gå upp på scen kväll efter kväll. Lenno säger att vad som än händer måste han kunna försörja sig på ståupp, det är det som driver honom, och han säger att han inte har rört en dollar av alla de pengar han fått i lön för "the tonight show". Jag vet aldrig vad som händer i morgon, säger han. Jag måste kunna försörja mig ändå. Och han säger att detta är drivkraften. Det är detta som gör att han fortfarande håller på med det han gör.

Jag tycker på något vis att det är storartat. Denna den eviga oron, känslan av att allt kan tas ifrån en. Jay Lenno är ju en av världens största underhållare, och om han nu inte har rört en dollar av sina TV-pengar, förmodligen en av världens rikaste småsparare. Det finns något mänskligt och kantstött över det som jag älskar. Jag är likadan. Går ständigt runt med den där känslan av att allting när som helst kan tas ifrån mig. Och jag tror att det är en viktig känsla. Tror inte att jag hade fungerat i mitt arbete om jag inte kände så. Hade inte fått någonting gjort.

Det regnar tröstlöst ute. Jag har varit ensam hemma hela dagen. Lomar runt i myskläder och försöker jobba. Har värmt lasagne i ugnen och kaffe på spisen. Ljudbilden är densamma som hemma hos en farmor född på 20-talet. Grannens rör och en klocka som tickar i vardagsrummet. I övrigt tystnad. Märkligt. jag visste inte ens att vi hade en klocka som tickade. Här är så mycket ljud jämt. Konflikter, matlagning, bolibompa, nintendo DS och telefon. Jag känner mig direkt overklig. Tycker nästan synd om mig själv. Vaknade inte förrän elva i morse eftersom det inte låg någon och sparkade på mig. Gick ut i vardagsrummet och såg att allting såg exakt ut som det gjorde när jag gick och la mig i går kväll. Ute regnade det. +14, vad är det nu? +12 kanske. Jag är ensam hemma. Känner mig som en överlevare efter ett atomkrig.

Skandalites - Nobodaddy (Entombed)

Från en källare i Hornstull i går kväll. Djävulsrock är bäst i baktakt.

Förlåt att jag aldrig uppdaterar. Ta det inte personligt. Jag mår bra. Har bara en massa annat i huvudet. Lovar att snart vara här igen.

Två världar

Utanför mitt hus i morse. Champagnefrukost under värdiga former.

På mitt skrivbord. Grovsoprumsfyndet står kvar..

Det känns som att vissa går vidare och att vissa har fastnat. Vad ska jag göra med svärdet?

Kväll

Koltrasten sjunger utanför. Barnen har förmodligen somnat. Det är varmt. För en stund sen brummade ett par lastbilar nere på gatan. Jag antar att de lastade något. Men så var det någon som skrek "nu får det fan räcka". Och då åkte de. Så jobbar vi i Årsta. När det räcker, så räcker det.

inget hanzosvärd precis

Kolla vad som stod på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse. Det är en present tydligen. Ett samurajsvärd, säkert från typ en presentaffär i bredängs-centrum, eller honkong. Vad gör man med ett samurajsvärd i Stockholm 2011? Om man inte är sju år och gillar krig alltså? Ska jag sätta upp det på väggen? Ta hem det och ge det till ungarna? Eller listigt smussla ut det i grovsoprummet (varifrån jag i och för sig misstänker att det kan komma)?

lång varm natt, långhelg

Åh herregud, det är över en vecka sen jag uppdaterade senast. Vart tar tiden vägen. Jag vet inte. Veckan har haltat på i ett töcken. Lätt feber först, ont i örat, andtäppa, stress över saker som ska bli klara innan SOMMAREN. Här om natten satt jag på vår balkong, rökte och drack ett glas vin. Läste den sista Wallander och kände djupt vemod över hur en gammal, trött och slutkörd en kriminalkommissarie i Ystad kan känna sig. Jag satt där med boken i knät och tittade då och då upp mot hyreshuset mitt emot. Det var en varm natt. Många sov med öppna fönster. Alla fönster gapade svarta mot mig, inte en lampa tänd i ett åttavångingshus. Ingen mot mitt håll i varje fall. Plötsligt hörde jag hur någon där inne i det mörka huset skrek. Det var en gammal man, kraftfullt berusad lät han, och ursinnig. Han lät matklös på rösten. Som om han vore förlamad eller lagd i bälte. Jag hörde inte ett ord av vad han skrek, bara den där rösten, panikslagen och ursinnig, med gråten inte långt borta, det var som att han äntligen hade kommit ut med all sin ångest men inte kunde sätta ord på det. Jag förstod som sagt ingenting, men ändå kändes varje ord så sant. Han menade verkligen vad han sa. Jag vet inte ens om det fanns någon annan i rummet. Hörde inga andra röster. Det var spöklikt. Ett stort, svart hus, öppna fönster här och där, varm natt, långhelg och en ensam man som låg någonstans där inne och skrek.