Elle inter-fucking-iör

När vi kom hem hela familjen från simhallen såg jag att Elle interiör låg i köket och jag blev sugen, ungefär som man blir sugen på Chips när man ser påsarna i butiken. Så jag drog med mig henne in på toaletten och snart var jag illa berörd, ungefär som efter en påse chips.

När jag snabbläddrar genom ett nummer av Elle interiör drabbas jag alltid av känslan att de kör ut exakt samma nummer månad efter månad. Förändringarna sker med så oerhört små förskjutningar att det är omöjligt att skilja ett novembernummer från ett decembernummer. Vi har flera årgångar som ligger i bokhyllan och det har säkert hänt något med innehållet över tid, men ett är säkert: Elle interiör går inte före. De tänjer inga gränser. De ifrågarsätter ingenting, ställer aldrig några motfrågor. De söker inga nya vägar, letar inte efter bakomliggande strömningar eller orsaker. Det finns inte en journalistisk fiber i tidningen. De problematiserar aldrig, söker aldrig det som gör ont (om det inte handlar om att plocka ut törnen ur vaderna efter en robust genomgång av rosenrabbaten).

Elle interiör skildrar exakt samma försiktigt goda smak som skildras i DN-bostad eller Sköna hem. Det är samma fullständigt ointressanta och småborgerliga designers och stylister som visar upp sina hem. Hemmen ligger alltid i kvarter som är attraktiva på ett tröttsamt förutsägbart sätt, Skeppargatan på Östermalm, Wiliamsburg i New York, Docklands i London eller Montparnasse i Paris. Har man varit hemma hos en konstnär, är det hos en konstnär som inte har sagt något intressant sen arbetsproverna till mejan, men som har sålt desto mer och tjänat enorma summor pengar. Om man har besökt någon som är född efter 1980 är det i 9 fall av 10 Elsa Billgren.

I varje nummer har man också hälsat på någon rik kreativ person som bor i ett land med mycket stora klassklyftor, i detta nummer bor hon i Sydafrika, i det förra Uruguay, som fullständigt vräker sig i exklusiv och diskret smakfull lyx. Det är fönsterpartier som öppnar upp mot Pampas, eller simbassänger som reflekterar det sista ljuset innan solen går ner bakom Taffelberget. Och man tänker: måtte det finnas beväpnade vakter.

Jag hatar Elle interiör så djupt och så mycket. Jag känner att det de håller på med är nazism. Tidigare sökte man renhet i ras, i dag gör man det i konsumtionsmönster. Det är bara en viss typ av överkonsumenter som existerar. Människor som är blonda, vackert solbrända, lever i kärnfamilj (eller chica gaykonstelationer), har funnit vad de söker och har råd att köpa ett industrigolv från ett tryckeri i Bremen, luta av det och frakta det hela vägen upp till norra Gotland, och lägga in det i en gammal lada i Stenstugutrakten bara för att det är det enda golv som speglar det gotländska ljuset och lyfter fram blåelden som breder ut sig framför de på vid gavel uppslagna stalldörrarna under kvällarna i juli.

Tack vet jag norrskensflamman.