Lösenordsskyddad: Första gången
4 dagar sedan
torsdag 8 december 2011
Slutar man simma sjunker man
Vi fick nej på ett projekt som vi var övertygade om att vi skulle få ja på, nu för en stund sen. Det är lika ofattbart jobbigt varje gång. Man undrar varför man håller på. Varför man inte kör buss istället? Fast inkomst, möjlighet att planera framtiden, allt sånt, ibland känner jag att jag skulle ge vad som helst för att ha det så. Nu blir det tillatt jaga igen. Klistra fast ett självsäkert leende på läpparna och ge sig ut där. Försöka tänka på alla som gillar en och bortse från de som inte gör det. Det är ju så det fungerar. Slutar man simma sjunker man …
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag med, idag. Ett jobb som var sååå mitt har med stor sannolikhet gått till någon annan. Det var tydligen sååå någon annans.
Koko bisniss dis.
Det värsta är ju att de låter en tro att jobbet är "sååå ditt". Och sen när man inte har fått det ska man bara smila vidare, för nästa gång är det...
Jag tillåter mig numera att bli sketabesviken. Förr försökte jag knipa ihop. Det har jag slutat med. Man BLIR ju sketabesviken, så varför låtsas annat?
Men man vänjer sig ju inte, även om man får fler nej än ja. Det är både det sorgliga och räddningen i det hela, tror jag.
Jag visar ingenting. Försöker spela oberörd, svarar på min höjd: "Det var tråkigt att höra, vi hörs", på beskedet. Men inom mig kokar jag. Går sönder.
Man skriker "kuken!" helt enkelt.
Fast det värsta med det är att man inte unnar de det heller, om ni bara kan förstå vad jag menar...
Puss!
Skicka en kommentar