uppdatering

Oboy, nu har det gått så där lång tid sen jag uppdaterade igen. Och jag som hade lovat mig själv att bli lite bättre på att blogga. Men det är nog dags att acceptera att sociala medier inte har den där superdragningskraften på mig längre. Inte som under våren och hösten 07, då jag nog närmast kan beskrivas som besatt av att surfa ut på nätet och kolla om jag hade fått någon reaktion någonstans. Äktenskap har spruckit för mindre. Möjligheten till små korta belöningar ute på nätet har dragit med sig så många nu. Ibland tänker jag att det kan vara starten för civilisationens undergång. Tidigare hade jag svårt att läsa längre texter om jag inte hade dem på papper. I dag är det tvärtom. Jag försöker med tidningen varje morgon, men tittar bara på bilderna och rubrikerna.

Jakob Hellmankvällen var något av det roligaste jag har varit med om så här långt. Hellman själv var i absolut högform och det är så svårt att tänka sig att alla de där låtarna som han gjorde så levande och så bra uppe på scen, är skrivna för 23 - 24 år sen. Vi var sex komiker som gick upp mellan låtarna och jag tror inte att någon var missnöjd efteråt. Hela kvällen kändes som en lång kärleksakt.

Och i går såg jag Tomas Andersson Wij på södra teatern. Ännu en kärleksakt. En helt fantastisk konsert med korta inhopp av bl a Ane Brun, Jonathan Johansson och Andreas Mattson. Tomas spelar på Södra Teatern i kväll också. Gå dit. Det är mitt enda råd, som bot mot så mycket i den här samtiden. Gör det. Ni kommer inte att ångra er.

I kväll

..ska jag skämta om och med Jakob Hellman nere på gamla fina Kolingsborg vid slussen.

Det visste jag inte den där oktoberkvällen 1988 när jag och 3 andra depprockare satt i en bil och inte hittade festen som skulle vara i ett industriområde i Skogås, och "Vara vänner" plötsligt strömmade ur bilradion.  ...och strömmade och strömmade och aldrig blev bortglömd.

Kl 20 00, insläpp från 19.
100 spänn i dörren.
Välkomna

Grammisgalan

När eftertexterna till Grammisgalan har rullat ut irrar jag mig nervöst in på facebook för att se vad folk tycker. Det är rätt hård stämning där inne. Gamle ståupp-räven Tomas Oredsson vill veta vem som har skrivit manus till Ola Salos påor. "Lokko!" skriker komentatörerna. "Fy fan vad dåligt", skriver de. Folk är arga, huvuden rullar (nåja) och nervöst letar jag mig vidare. Hittar inga elaka ord om Sten Ljunggrens påor. Skönt. Dem skrev jag och Janne. Vi kände oss nöjda. Men jag tror inte att folk kommer att vara nådiga mot dem heller, om de ens orkar bry sig.

Själv vill jag säga att Salo och Lokko förmodligen hade gjort så gott de kunde. En föreställning skapas bäst i samarbete med publiken, och en branchpublik av den här typen är aldrig särskilt...luftig, nej det är fel ord..avspänd. Dessutom krävs det en hel del av en estradör att kommunicera med både en publik i en operasalong och en publik framför TV:n. Det är ganska oförenligt. Särskilt om uppdraget är att vara rolig med stora gester. Så jag måste faktiskt säga att jag tycker att Ola Salo gjorde ett bra jobb. En akt av stort mod var det i vilket fall som helst.

Men Jenny Wilson och Tonbruket var bäst.

Äpplet och trädet

Tack Tomas som skickade mig länken med det tidiga 70-talets allra största stjärnor, fotograferade tillsammans med sina föräldrar. En rörande bildserie, som handlar om överseende tycker jag. Och om att försonas med det man en gång tog spjärn emot (och från andra hållet, med den som tog spjärn).

Elton John (lägg märke till mamma Johns stövlar).

Karla Brottare 2

Jag är hemma med pojkarna i dag. Ambitionen är att jag ska läsa genom de nitton sidor text som hittills är resultatet av slitet med Karla Brottare 2 (eller vad man kallar en uppföljare, jag som är i filmbranchen är ju van vid att slänga dit en tvåa så är man klar liksom). Det ilar irriterande i en punkt mellan höften och ryggen, precis som alltid när jag är stressad. Pojkarna leker snällt och äter sällt. Jag snäser. Kommer inte igång. Utskrifterna ligger där och väntar, men det kommer så mycket emellan. Så mycket som måste plockas undan först. En handduk som har slunkit vilse och hamnat i soffan. En honungssmörgås som också har hamnat i soffan. Underkläder och ytterkläder lite här och var. Disken från morgonen och lite från i går kväll. Och jag stressar på. Räknar timmarna tills det är absolut ohållbart att försöka jobba längre. Fyra timmar kvar nu. Slår på datorn. Kollar facebook. Skriver en blogg. Tre timmar och femtifem minuter. Karla står och stampar. Hon är otålig. Vill vidare nu.

Uppatering: 4000 tecken senare. Ketchupeffekt. Titeln blir för övrigt Karla och Boris. Glöm inte var ni läste det först. 

Första gången på skridskor

På en liten bortglömd bollplan (ni vet en sån där med gunnebostängsel runt om, en sån som varenda unge har lärt sig spela fotboll på) mellan Johanneshov och Enskede, har man spolat is. Det är en kall liten is med ett centimetertjockt täcke av sladdsnö och sprickor som man kan skära fel i. Det är ingen is som nyttjas av några klubbar, utan en vanlig kommunal is. En rest av ett svunnet folkhem, en is utan krav på motprestation, om man säger.

Runt isen är det vallar av snö, där man kan sticka ner sina skydd, eller sätta sig på ett sittunderlag och dricka kaffe. Från vårt hus är det bara ett par undra meter dit bort, men ändå är det som att hamna i en helt annan värld. Bollplanen är anlagd i ingenmanslandet mellan den där ringen av småindustrier som omger hela stan och villaidyllen som tar vid därutanför. Bolidenvägen skär av oss från Globen och slakthusområdet. Svenska Hockeyförbundets lokaler vänder ryggen till oss, och åt andra hållet breder Enskede ut sig. Detta är ingens revir. Hit kan vem som helst gå.

Våra barn kan inte åka skridskor. Jo, Stella kan, men Mårten och Alexander har aldrig stått på ett par förut. För Mårten börjar det bli kritiskt. När som helst kommer det hem en lapp från skolan om att hela klassen ska iväg på någon idrottsdag till Kärrtorp för skridskoåkning, och kan han inte åka då, kommer han gråtande att tvinga oss att vabba den dagen. Det ligger prestige i skridskoåkning. Ingen vill vara den där darriga lilla typen som åker på lädret. Mårten skulle aldrig gå med på det. Hellre skar han av sig fötterna.

(Enligt säker källa har jag hört att den 11-årige Jan Gulliou fick öva skridskoåkning inför en skoltävling, när de andra barnen hade vanliga lektioner, eftersom han inte kunde åka skridskor alls. Lärarna visste att situationen skulle bli ohållbar om han inte vann den där tävlingen, så han fick dispens.)

Så vi packade ihop oss och tog bilen dit bort. Packade upp, snurrade på ungarna skridskorna, stod där och frös och hejade på. Det var lite magiskt att se Mårten och Alexander ta sina första stapplande skär. Som att se solen gå upp för första gången.

Jag hoppas att det är minusgrader nästa helg också.

Oslipat tolkar Jakob Hellman

Nu på onsdag deltar jag i föreställningen "Oslipat tolkar Jakob Hellman". Tanken är att ett gäng komiker ska tolka Jakob Hellmans sånger som standup, varpå han själv framför sångerna, som musik. Jag har valt att arbeta med "Hon har ett sätt" och vill att alla jag känner kommer och tittar.

Övriga komiker är:

Martin Soneby

Moa Lundqvist

Yvonne Johnsson

Marcus Johansson

Fritte Fritzsson

Föreställningen är på gamla fina Kolingsborg. Insläppet är kl 19 och biljetter köper ni här.

Drabbad

Den stora skillnaden mellan att befinna sig i Stockholm i rusningstrafik och i den tidiga morgonrushen i vilken annan stad som helst, är att här ser man mycket sällan någon som är drabbad. Åt varken det ena eller andra hållet.

Jag sitter i en T-banevagn någonstans under Götgatan. Nyss berättade rösten i högtalarna att "det kommer att gå lite långsamt genom stan". Detta påverkar ingen i vagnen överhuvudtaget. Nu dök den in igen, rösten. Hon, för det är en kvinna sa: "Ja, det här är helt sjukt alltså, det är tåg överallt i tunneln. Jag har ett just framför mig och vi kommer inte en meter. Hoppas att ni har tålamod." Och hon lät riktigt drabbad.

Så jag tar tillbaka allt jag har sagt.

Struken medhårs.

När jag vaknar på morgonen brukar jag inte tycka någonting alls. Jag är tom på åsikter som inte handlar om att sängen är precis lagom varm och att resten av lägenheten är alldeles för kall. Men bara jag har hittat min morgonrock och lyckats få upp barnen och på TV:n, letar jag mig ut i köket och slår upp tidningen. Vanligen brukar inte tyckandet komma igång då heller (jag tycker egentligen inte så mycket överhuvudtaget har jag upptäckt), men vissa mornar är det som att jag fattar eld på ögonblicket. Så var det till exempel den där avgörande morgonen för över en månad sedan då Bengt Ohlsson hade kräkts över tre sidor i DN:s kulturdel. Då var jag arg. Och jag kastade mig ut på facebook och i bloggen och tyckte en massa själv. Så brukar rutinen gå för mig. På morgonen och förmiddagen tycker jag, därefter skördar jag resultatet, läser in mig på vad andra har tyckt och till kvällen gör jag en utvärdering. Tyckte jag rätt eller tyckte jag fel?

I morgon tyckte jag loss igen. Det var Maria Sveland som hade skrivit en artikel, återigen i DN, och återigen med avstamp i den här höger/vänster orienteringen som plötsligt har smugit sig in i debatten igen, efter nästan tio års dvala. Maria gick till angrepp mot alla som retar upp sig på det politiskt korrekta. De som tycker att det är löjligt att man inte får säga negerboll, till exempel. Maria spårade ett djupare mönster. Hon hade läst i en bok, och refererade till att detta är strömningar som brukar vara vanliga under perioder just före en stark offensiv från den extrema högern. Som till exempel i Tyskland under slutet av 20- och början av 30-talet.  Maria Svelands artikel var lika ång som Ohlssons, och i artikelns sista femtedel namedroppade hon både honom och Marcus Birro.

Hurra tänkte jag. Det här är bra skit!

Och så tyckte jag det. Och gick ut på facebook.

Jag tycket fel visade det sig. Otäck känsla.

Torbjörn Elensky

DN kultur gör en ordentlig Canossavandring efter Benkes högerextrema förvirrade svada (som antagligen lästes med gillande av Breivik i cellen! Ja, om det inte var han som inspirerade Benke rentav!) och låter en oändligt gråtmild, självupptagen, världsfrånvänd och guilt-by-association-passiv-aggressiv Maria Sveland skriva av sig hela sin frustration över att en så fruktansvärd, otroligt massiv supermänniskohatisk och intolerant ondska tagit över det svenska samhället (givetvis i maskopi med Breivik, den svenska fascistbarnmördarhögerliberalismrasismbajshögerhögerhögerns skyddshelgon) i en text lika lång som substanslös och svepande i sina upprabblade anklagelser att den enbart framstår som ett sista förtvivlat dödstjut. Seriöst? Är det tänkt att vara ett inlägg i någon debatt med vuxna människor det där? Finns ju öht inget att bemöta, om man inte ska gå i fällan och själv tvingas backa in i en sorts rättshaveristposition f a man öht tar åt sig av skitsnacket.
Som skribent är jag enbart pinsamt berörd, och vore jag kulturvänster, istället f a vara en oändligt upphöjd kulturelitist bortom alla politiska etiketteringar, så skulle jag skämmas, och jag skulle känna mig mera orolig över att något så illa tänkt och skrivet trycks i tidningen i mitt namn (?) än över Benkes frontalattack, som åtminstone kunde få alla att samlas mot en gemensam fiende några veckor. Adorno! Kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Jag tänker inte återge alla de 35 kommentarerna på inlägget, men folk var skitarga och översens. Till slut kunde jag inte hålla mig, så jag kommenterade så här: 

Anders Sparring Oboy vad arga alla är. På Maria Svelands facebook är det helt andra tongångar.

Elensky var inte sen att svara: 

Torbjörn Elensky 

Joru, Anders Sparring, det är ju också ett av rotproblemen, som hennes text var ett tydligt symptom på: Alla skriver bara för sin egen fan club, ingen, praktiskt taget, bryr sig längre öht om att driva något samtal som verkligen överbryggar motsättningar och skapar dialog. Om en seriös redaktör hade tvingat henne att förtydliga sig, att ge exempel, att skriva något mer analytiskt, med tanke även på andra än den egna vänskaran, så skulle hennes text kanske också blivit bättre. Men, som sagt, var och en jobbar enbart mot sin egen fan club. Och det är just det stora problemet: Offentligheten i klassisk mening är död. Kan vi klara demokratin utan den? Inte minst de som vill kalla sig vänster borde tänka några steg till på den saken.

för 4 timmar sedan ·  ·  3

Bra svar!

Men jag tycker fortfarande att Maria Svelands artikel var bra. Den strök mig verkligen medhårs. 

Å, den som kunde skriva så här:

De har hoppat från brinnande fönster –

en person, två, några till

högre upp, längre ner.

Fotot hade hejdat dem mitt i livet

och håller dem just nu

ovan jord i riktning marken.

De är ännu var sin helhet

med personligt ansikte

och väl förborgat blod.

Det finns nog med tid

för håret att fladdra

och för nycklar och småmynt

att falla ur fickorna.

De är ännu inom luftens sfär,

inom räckhåll för allt

som plötsligt har öppnat sig.

Bara två saker kan jag göra för dem –

beskriva deras flykt

och inte säga sista meningen.

Wislawa Szymborska, "Foto från 11:e september", 2002

Årets

Årets vädermässigt bästa dag - check!

György Dörner

Isak Jansson gjorde den roligaste koppling efter läsning av Bengt Ohlssons svar i DN i går.

Isak Jansson

Läser Bengt Ohlssons svar i DN kultur till en kopp kaffe. Plötsligt blir jag förvånad. Kaffet är ju varmt! Jag har ju bara bryggt det i en bryggare och nu är det rykande hett. Det är ju helt sjukt. Varför kan man inte bara brygga en kopp kaffe i bryggare utan att det ska bli hett utan anledning.

 ·  · Dela · för 12 timmar sedan i Stockholm-området · 

• 
  

  Du, Emil Wirebro, Carl Magnus Karlsson och 6 andra gillar detta.
• • 
    

    Kadir Meral Den här var något mer nyanserad än hans första artikel för en månad sedan. Då kändes det att han provokativt ville kasta en sten i glashuset han hade bot i många år.
    Det har i alla fall varit en intressant artikelserie. Väntar på fortsättning :)
    

    för 10 timmar sedan · 

Jag läste också Ohlssons text, fast jag var så trött, så trött där jag låg på vår obekväma kökssoffa och åt rostisar i morgonljuset, och tänkte att han kanske har rätt ändå Ohlsson, det kanske inte var så farligt ändå med den där attacken mot konsensustvånget i kulturen. Den kanske rent av behövs.

Men så bläddrade jag vidare och läste den här artikeln, den om teaterhuset i Budapest som nu får en ny chef i den nationalkonservative och Jobbik-sympatiserande antisemiten György Dörner. Dörner är själv gammal skådespelare, som likt den unge Adolf Hitler äntligen har hittat hem i en nationalistiska hembyggdsälskande folkrörelse. Nu är han tillsatt med stöd av Ungerns premiärminister, Fideszledaren Victor Obran (lierad med antisemitiska Jobbik, bl a) och tänker inte längre spela ny eller utländsk dramatik på sin scen. Nu ska klassisk Ungersk dramatik framföras. Endast.

Det är det den här rörelsen som är stark i Europa nu, inte vänstern. "Den som skriker högst"-kulturen, de idéer som föds och gror när folk har opererat bort begrepp som solidaritet och oegennytta ur sina system, ideologier som får sin startpunkt när trötta, intoleranta gubbar sätter sig ner tillsammans och blir lite fulla. Visst är det väl detta vi borde rasa över på kultursidorna, istället för att göra löjliga påhopp på en marginaliserad Gudrun Sjödén-vänster?

I jämförelse med György Dörner, Victor Obran och de andra killarna och tjejerna som opererar nere i Europa just nu, är Carl Johan De Geer, Lars Norén och Sven Wollter (eller vilka det nu är Bengt Ohlsson mår så dåligt över), på sin höjd värda en anmärkning i marginalen.

Undertext

I dag berättade Janne att en gemensam bekant till oss har gått bostadslös i lite mer än två månader. Det verkar vara på väg att lösa sig nu, men ändå. Han är på facebook och gör uppdateringar flera gånger om dagen. Aldrig ett ord om bostadslöshet. Bara meddelanden som kräver att man läser undertexten. Vilket jag inte har gjort.

Jag följde honom tillbaka under de här två månaderna, nu i dag, och lät nytt ljus falla över hans utrop. "I dag har jag tagit fem söndagspromenader", skrev han i början av januari.
Trevligt, tänkte jag när jag läste den första gången. Bra initiativ.
Och samma sak tänkte jag när jag läste honom några dagar senare:
"Bor på vandrahem."