Filip och Fredriks hundrade podcast

Detta är sista dagen på sommarlovet för barnen, utom för Alexander som har börjat inskolning på sexårs. Jag är standby här hemma. Har lovat mig själv att inte ens ha dåligt samvete för att jag inte jobbar. Det är +24 ute. Ett lätt molntäcke. Förmodligen runt 22 grader i vattnet vid Hellas.
Tvättstugan är bokad mellan 14 och 18.

I går kväll tittade jag som förhäxad på livestreamingen av Filip och Fredriks hundrade podcast från Berwaldhallen. Jag följde samtalet dem emellan, som fången i mörkret intensivt klamrar sig fast vid den darriga lågan från stearinljuset. Jag och alla andra män, i cirklar runt detta samtal, en klockren gestaltning av Platons grotta. Jag älskar ju de där intima samtalen: Filip och Fredrik, Värvet och Sigge och Alex. De gör mig upprymd på ett sätt som jag annars bara blir när jag är rejält berusad. Men de har också gjort mig onödigt självmedveten. Tanken att jag aldrig skulle nå upp till den där nivån, gnager. De sänker min självkänsla - eller snarare: sätter fingret på min låga självkänsla. För jag känner ju en skamfylld längtan efter - det ouppnåeliga - att själv få vara den som sitter där. Badande i varmt ljus, omgiven av anonyma ansikten, som ur mörkret blickar in mot ljuset.