Grova drag? Kärv hy?

Micke Berg tycker att jag ser ut som ett skräckmonster eller som Peter Stormare på fotot i mitt förra inlägg. Och det är väl bara att kapitulera, eller kanske att skylla på dåligt ljus eller vitballans eller på något annat. Dålig fotograf kanske. Jag själv alltså.

Under de senaste tio åren har jag nog tagit ungefär 500 såna där bilder av mig själv. Armen rakt ut från kroppen, tittar stint in i kameran och knäpper av. Och jag tror aldrig att jag har lyckats se okej ut på en sån bild. "Nu då, nu blir det nog bra", ser jag ut att tänka, eller: "Kommer inte det där knäppet snart?", eller: "Ser jag snygg ut nu?".

Det vilar liksom en förbannelse över den där typen av självdokumentation. Jag är aldrig så spänd och uppe i huvudet som när jag tar bild på mig själv. Det där obekymrade, mitt i steget, avspända och charmiga leendet som jag någon gång har sett på mig själv i andras bilder, dyker aldrig upp här. Det är som om jag vakade över mig själv med ett ont öga just när bilden tas.

Och det är samma onda öga som bränner till när jag ska tala in ett nytt hälsningsmeddelande på voicemailen: "Heeej du har ringt till Anders Sparring. (paus) Jag kan TYVÄRR inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp."
Just den idiotfrasen har jag nog dragit tusen gånger in i min egen mobiltelefon, bara för att radera den ögonblicket efter att jag har provlyssnat. På mina hälsningsfraser brukar det låta ungefär som om jag just har fått en mobiltelefon, men att jag försöker låtsas som att frasen är något jag bara säger så där i stunden, för att ingen ska förstå hur darrande imponerad jag är över min nymodiga ägodel. Eller så hör man knappt vad jag säger. Till slut är man ju så utmattad och ur gänorna så att man släpper skiten och så blir det det sist intalade som får representera.

En sommardag för ganska exakt tio år sen fick jag höra att Po Tidholm hade sagt att han tyckte att jag skulle passa bra i TV. "Anders skulle nog kunna sprida en del värme med sina grova drag och sin kärva hy", hade Po sagt. Det låg säkert ingen ondska i det (men dumhet), jag tror att Po tyckte genuint bra om mig, men så säger man inte. Man lyfter inte fram "grova drag och kärva hy" som någonting positivt om man pratar om en kille som just har fyllt 28 och jobbar arslet av sig för att slippa fortsätta vara singel i ytterligare sju år. Jag hade just klippt mig och skaffat mig dyra snygga kläder på NK och kände mig väl som typ Darin och var övertygad om att resten av södermalm också såg mig så, när det där "kärva hy" tände lysröret mitt i plytet på mig.
Och jag började ta självporträtt med min kamera.
I den fåfänga förhoppningen att något annat än grova drag och kärv hy skulle synas.

Äh, det där är överspelat nu. Jag gillar mig själv. Jag fattar också att mannen på bilden inte är någon skönhet och jag kan till och med garva åt det. Men faktum kvarstår: Jag kan inte låta bli att bevaka mig själv utifrån, och någonstans där inne i, långt in i Rumpestilskins hjärta bor det en Darin. Eller en Jonny Depp.

För övrigt. Po Tidholm är inte direkt någon Jonny Depp han heller. För att inte tala om Micke Berg(atroll).

Så här kan jag föresten också se ut. Det här kortet har Stella tagit.